Varför har så få upptäckt Kerstin Ekmans kristna sidor?

Stadsbiblioteket i Katrineholm öppnade dörren till böckernas värld. Och där blev Kerstin Ekman kvar. Inte som i en bubbla; hon är en författare som fullständigt naturligt och självklart orienterar sig i verkligheten. Men hon bygger också broar mellan den skapande fantasins rum och det här och nu där vi alla rör oss. På så vis kan andras fiktiva eller historiska liv berikar våra liv.  

Spännande och lovprisade deckare

Lite märkligt är det att Kerstin Ekman från debuten 1959 och några år framåt skrev spännande och lovprisade deckare, för att sedan bli en uppburen romanförfattare som bearbetade existensiella frågor och borrade djupt i människans villkor, inklusive andliga behov.
Eller kanske inte. Kanske är jag bara fördomsfull på den punkten. Den brittiska författaren  Dorothy L Sayers (1893–1957) skrev ju inte bara om ond och bråd död i böcker och noveller där detektiven Lord Peter Wimsey visade sig på styva linan, hon diskuterade också existentiella och moraliska frågor i sina verk. Sayers skrev dessutom populära dramer med kristna teman och böcker i teologi. C S Lewis och J R R Tolkien tillhörde vänkretsen.

Omfattande produktion

Kerstin Ekmans omfattande produktion är kanske inte på samma tydliga sätt bärare av kristen tro och kristna tankegångar. Men spåren finns där.
”Hon kan berätta en enkel vardagshistoria och samtidigt låta en ana bråddjupen i den mänskliga existensen. Hon är varsam med det som är känsligt, mystiskt eller religiöst”, säger litteraturvetaren och kulturskribenten Maria Schottenius när hon i april 1992 intervjuas av DN med anledning av sin doktorsavhandling Den kvinnliga hemligheten – en studie i Kerstin Ekmans romankonst. Med tanke på författarens romanserie om Katrineholm under moderniseringsprocessen, och kanske då särskilt En stad av ljus, säger Schottenius i samma intervju: ”Det är märkligt att ingen har upptäckt det ­religiösa mönstret hos Ekman tidigare.”

Det mönstret går igen också i hennes nyutkomna Min bokvärld. Där öppnar Kerstin Ekman dörren till sitt eget bibliotek. Inte hela, förstås, utan till ett urval böcker som gett henne starka upplevelser och påverkat hennes författarskap.

Läsande människa

Genomgången startar med Homeros Odysséen och slutar med Cora Sandels Alberte och Jakob. Däremellan finns en rad böcker av svenska och internationella författare: Eyvind Johnson, Moa Martinson, Leo Tolstoj, Thomas Mann, Albert Camus, Charles Dickens, med flera.  En del av dem läste Kerstin Ekman under gymnasietiden eller när hon studerade litteraturhistoria vid universitetet. En del plöjde hon av plikt (men med stort nöje) som ledamot i Svenska Akademien eller Samfundet De Nio. Eller bara läste ändå, för att hon är en läsande människa. Och för att hon är författare. ”Den bästa skrivkurs som finns är att läsa böcker”, konstaterar Kerstin Ekman.
Nu har hon läst om, jämfört intryck då och nu, gjort  nya upptäckter. Min bokvärld är en enda ­lovsång till omläsning.
För bibelläsare är det en gammal sanning att man kan återvända till en text och utvinna nya, fördjupade insikter. I den processen medverkar, enligt kristen tro, den helige Ande. Men också i texter som inte gör anspråk på att vara inspirerade av Gud kan nya tankar väckas vid ett återbesök. Om detta vittnar Kerstin Ekman i sin nya bok. ”Varje omläsning öppnar nya rum i berättelsen”, skriver hon.

Personligt urval

Min bokvärld på drygt 400 sidor skulle kunna upplevas som en överlastad litterär kanon; allmänbildande, men lite tråkig. Men urvalet är personligt, och tråkigheten undviker Kerstin Ekman – dels genom sitt njutbara språk, inte sällan marinerat i humor och lätt ironi, dels genom att lyfta in berättelserna i sin egen livserfarenhet.   
Hon sätter också in romanerna i sitt historiska sammanhang, och vi får veta vad hon tycker om resultatet av sina författarkollegors mödor. Allt får inte högsta betyg. Om August Strindbergs kanske mest berömda verk skriver hon: ”Röda rummet är ett krystat försök att vara rolig, cynisk och avslöjande. Att den i årtionden skulle läsas som en samhällskatekes är för mig obegripligt.”
Selma Lagerlöf finns representerad i urvalet. Kerstin Ekman har mycket gemensamt med denna lysande värmländska stjärna på litteraturens himmel. Som förmågan att berätta en mustig skröna. Som kärleken till landsbygdens folk, till jorden, skogen, naturen. Som viljan att ge kvinnorna en starkare röst i en värld där makten ofta är männens.  
Selma Lagerlöf deltog engagerat i kampen för rösträtt och andra rättigheter, som förnekades henne och hennes medsystrar. Hon gav självständiga och kraftfulla kvinnor en central roll i sina berättelser.  Så har också Kerstin Ekman gjort, tydligast i sviten Kvinnorna och staden (Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad i ljus).
De två förenas också i en gemensam avsky för den särskilda form av barbari som krig utgör. ”Jag skriver det här i en förskräcklig tid”, suckar Kerstin Ekman medan nyheterna om Rysslands försök att bomba Ukraina sönder och samman strömmar genom alla mediekanaler.

Europas skyttegravar

Selma Lagerlöf våndades på samma sätt under det första världskriget, när rubrikerna handlade  om människoslakt i Europas skyttegravar.  Synen av uppsvällda soldatlik som sköljts upp på västkustens klippor är utgångspunkt för romanen Bannlyst, som Kerstin Ekman läst om och analyserat. Att hon valt just den ur Selma Lagerlöfs rika produktion är nog ingen slump. Författarens syfte är att väcka läsarnas djupa avsky för det dödens hantverk som krig utgör. Bokens ärende är fred.

Transcendent verklighet

En annan likhet mellan Ekman och Lagerlöf är ­öppenheten för en transcendent verklighet, detta ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången”, för att citera diktaren Dan Andersson. I Selma Lagerlöfs verk är väggen tunn mellan den synliga och den osynliga världen. Kerstin Ekman gestaltar längtan efter helighet.  Den längtan som lätt drunknar i samtidens brus där tempot är högt, stillheten sällsynt och meningslösheten ekar i ett tomt rum.  
”Ska en religiös erfarenhet vinnas i vår tid måste den passera genom meningslösheten och tom­heten. Tigandet kan vara vägen att hitta tillbaka till ordet. Passagen genom tomheten kan leda in i det sakrala rummet, det rum där känslan av mening och sammanhang är oavvislig”, skriver Ekman och berättar hur hon i sitt sökande av heliga rum går omkring på ett skogsskifte innan det blivit avverkat.
”Den längtan som fick mig att fantisera fram ­heliga ställen i skogen måste finnas hos fler människor även i ett sekulariserat samhälle”, skriver hon.
 ”Hon såg längre än de flesta”, är hennes ­omdöme om Selma Lagerlöf.
Samma sak kan sägas om Kerstin Ekman. Hon ser längre än de flesta. Och djupare. Min bokvärld är ett bevis på den saken.