Påskdagen: Varför måste Jesus uppstå?

”Det vet väl inte jag.”

Martin Modéus uppmärksammade svar på journalisten Anders Holmbergs fråga i SVT:s 30 minuter, om hur han tror att uppståndelsen egentligen gick till, fick snabbt en viss stolthet att sprida sig i kyrkliga kretsar.

En ledande kristen företrädare som med friskt humör vägrar låta sig trängas in i det trötta hörn som den sekulariserade gärna vill placera den troende – härligt! Ungefär så kan man sammanfatta ­reaktionerna.

Sofia Camnerin, pastor i Equmeniakyrkan och general­sekreterare i Sveriges kristna råd, är en av dem som tycker att SVT:s fråga hör hemma i en annan tid.

Befriande reaktion

– Den känns passé och ställs från en utgångspunkt där man tänker att de intressantaste trosdiskussionerna kretsar kring vad som är empiriskt verifierbart. Därför var ärkebiskop Martins reaktion så befriande.

Förlegad eller ej. Det är ändå den utgångspunkt många människor har. Även om den andliga nyfikenheten ökar kvarstår för många uppståndelsen som en stötesten. Tro på Gud? Javisst. Men tro på att någon kan uppstå från de döda? Där går gränsen.

Kyrkan behöver ha ett svar till de som känner så.

Och handen på hjärtat. Hur många aktivt kristna har för sig själva formulerat sin tro på uppståndelsen. Är den bokstavlig, symbolisk eller något där emellan?

Frågan har ställts i alla år

Cristina Grenholm, kyrkosekreterare i Svenska kyrkan, konstaterar att frågan om uppståndelsens historicitet ställts i alla år. Lika länge har det huvudsakliga teologiska svaret haft två bottnar, säger hon.

– Vi ser spåren, i Bibeln vittnar människor om hur de möter den uppståndne. Men det är inte en historisk händelse på det sätt vi vanligen menar med historiska händelser. ”Det är alltså inte verkligt?”, blir då följdfrågan. Svaret är ”jo”. Uppståndelsen är en del av trons och övertygelsernas verklighet. Den berättar om livets villkor och om att dessa i och med det som skett ändras i grunden.

Det är alltså mer än en symbol. Till en person som inte tror och som inte har vad Cristina Grenholm kallar ”vidgad verklighetsförståelse” skulle hon ändå säga så: Tänk symboliskt.

– Jag skulle använda sådana exempel som ärkebiskopen gjorde. Upplevelsen av en solnedgång och andra naturfenomen handlar inte bara om att jorden snurrar utan om att vara förankrad i något större.

Vågar du lita på de stora ögonblicken, undrar Cristina Grenholm. Frågan om det ondas problem är svår. Men det finns också ”det godas problem”, menar hon.

– Säger det som du räknar som livet stora stunder något om verkligheten eller är de bara en paus, en illusion? Ytterst är tron på uppståndelsen en tro på det godas seger över det onda. Och för mig som kristen bygger den tron på det som hände vid graven.

Något skilt från det pågående

Sofia Camnerin pekar på hur den protestantiska kyrkan i allmänhet och frikyrkan i synnerhet sett på uppståndelsen som något skilt från det pågående.

Det har i sin tur stärkt den sekuläres bild av att grejen med uppståndelsen handlar om det övernaturliga.

– Jag tycker att det finns mycket att hämta ur den ortodoxa kyrkans syn på tid. Vad betyder det att Gud är evig? I den ortodoxa liturgin blir uppståndelsen till här och nu, evigheten bryter in i tiden och tiden bryter in i evigheten. Gudstjänstdeltagarna blir delaktiga i död och uppståndelse på ett samtidigt sätt, säger Sofia Camnerin.

Synen på uppståndelsen har skiftat i takt med samhällsutveckling och förändrade livsvillkor. Bilden av korsdöden som en befrielse från synd och skuld hänger på många sätt samman med tidigare generationers erfarenheter av ett hårt liv. Från hoppet om evigt liv på andra sidan jämmerdalen har vi rört oss mot tanken om ett förundrat tillstånd redan nu.

Två huvudtolkningar

Det hindrar inte att de två huvudtolkningarna av korsfästelsen, där den ena betonar försoningsdöden och den andra hur Jesus går med människan i lidandet, är relevanta även i dag, menar Sofia Camnerin.

– För mig är det viktigt att korset och uppståndelsen handlar om att Gud delar vårt lidande men också kämpar mot det. Befrielse- och feministteologi betonar Jesu död och uppståndelse som en fråga om både närvaro, motstånd och övervinnelse, säger Sofia Camnerin.

Gator av guld? När människor varken hade välfärd eller vaccinationer var tanken lockande, konstaterar Cristina Grenholm. 2024 låter det kanske mest pråligt. Längtan bort är inte lika stark.

Tydlig övertygelse

Ändå finns även i dagens teologi en tydlig övertygelse om något hinsides eller transcendent, ­menar hon.

– Krig, konflikter och svält pågår dessutom ständigt. Uppståndelsetron har alltid gett människor kraft att leva och kraft att kämpa vidare, säger Cristina Grenholm.

Även hon vill lyfta fram värdet i det faktum att kyrkan rymmer flera och olika tolkningar. I både offerteologin och i synen på korsfästelsen som solidaritetshandling riskerar nyanserna att komma bort. Tolkningarna behöver varandra.

– Offerteologin kan bli ensidigt vinklad mot ett slags lidande­romantik. Eftersom Kristus offrade sig borde du också stå ut med de uppgifter som getts dig utifrån dina livsomständigheter. Det blir liksom tiga och lida som gäller.

Tankar på uppståndelsen

Lika förlegad som SVT:s fråga till ärkebiskopen ter sig, lika avlägsna är ofta den troendes tankar på uppståndelsen. Sofia Camnerin säger att den kanske inte är något hon går runt och tänker på. Ändå är den grunden för allt hon tror och lever med, menar hon.

För Cristina Grenholm har tanken på uppståndelsen genomgått olika skeden. I perioder av svår sorg har uppståndelsetron inte funnits där som en ”levd självklarhet”.

– Jag har inte känt att den är en bluff men den har inte varit en självklarhet för mig där och då. Det beror på att livet är hårt, inte att uppståndelsen är vek. Då har jag varit tacksam för min tro, att jag vetat att jag inte är utanför Guds nåd.

Långsamt har Cristina Grenholm alltid återvänt till uppståndelsetron igen.

– Uppståndelsen hjälper oss att tolka livet men när det värsta händer kan det ändå ta tid. Lidandet har så många dimensioner, privat och i samhället. För mig är kärnan i uppståndelsen att Gud aldrig överger oss.