Ända sedan Nadia Murad fick ta emot Nobels fredspris tillsammans med Denis Mukwege 2018, har jag undrat över yezidierna. Denna märkliga grupp av förmodade polyteister vars anor sägs kunna spåras hela vägen till antika Mesopotamien, och som numera består av en splittrad skara om runt 700 000 personer. Framförallt lokaliserade i just det område där IS härjat värst - Irak, Levanten, Syrien.

Kunskapen om dem är så låg att jag vid ett samtal med en i övrigt väl samhällsinsatt person fick höra att det var roligt att fredspriset gått till en pingstpastor (Mukwege) och en ”jesuit”.

Men yezidier äger inga närmare likheter med jesuiter. På grund av yezidiernas trängda läge intill främst muslimska monoteister har deras speciella lära, som bland annat innefattar eldsdyrkan hållits så fördold den bara kunnat.

Det tvistas visserligen kring hur polyteistiska yezidierna verkligen är, men dess stora ”synd” bland monoteisterna har varit att de vördar en fallen (men återupprättad) ängel, påfågelsängeln Melek Taus. Ett av Melek Taus många namn är Shaytan, förvillande likt det arabiska ordet för Satan.

Yezidierna har därför fått rykte om sig att vara ”Mellanösterns djävulsdyrkare” och har av omkringboende folkgrupper, liksom de egna etniska syskonen kurderna med jämna mellanrum utsatts för olika typer av attacker.

Få böcker redovisar deras öden, på svenska ännu färre. Yezider – en reseessä, skriven av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman innan Islamiska staten fått fotfäste, har varit min guide till kartan över en ständigt utrotningshotad kultur.

73 till antal, är de så kallade katastroferna som yezidierna själva räknar att de genomgått.

Allt från lokala räder till det ottomanska rikets systematiska försök att utrota dem.

Men kanske är inget värre än det som den bortglömda folkgruppen upplevt under IS härjningar i Mellanöstern. Kvinnor som våldtagits och tagits som sexslavar åt IS-soldater. Män och barn som slaktats likt djur.

Det är här den svenska dokumentärfilmaren David Aronowitsch hittar dem. På flykt undan förföljarna och med drömmen om en bättre värld.

Han tar inte upp något av det ovanstående, även om han under filmandet blivit väl insatt med den speciella kulturens mörka historia.

Men han skildrar en del av den. Och det berör.

– Egentligen fanns ingen tanke att träffa just yezidier men vi åkte ner till Makedonien när migrantkrisen var som värst och kom till lägret Idomeni. Just då strömmade människor in mot gränsen och vi insåg att vi behövde vara här och filma, säger han.

Mötet med Nawaf och Nadia, deras familj och den ensamme Yazir blir till samtal som blir till förtrolighet och framför tittarnas ögon växer en historia fram som inte lämnar någon oberörd.

Yazirs ständiga längtan efter sin tillfångatagna fru, hur han gång på gång i resan genom olika europeiska flyktingläger kastas mellan hopp och förtvivlan. Hans återseende med den äldste sonen, Sizar och den rättframma berättelsen om den 1,5 åriga sonen Adhama.

”Hon berättar att ”Han dog först””. Hon är Khalida, Yazirs fru. Hon som blev IS fånge efter att hon bevittnat hur en IS-soldat utan tvekan dödade hennes lilla pojke.

”Det var hans öde”, säger Yasir och ser in i kameran.

Eller när de två pojkarna Saber och Musafer försöker förstå hur Musafers bror kunde drunkna i dammen intill flyktinglägret.

”Det var hans öde”, säger Saber.

Utan att lämna huvudspåret, de olika familjerna, tecknar Aronowitsch en bild över skugg-
sidorna som går längs de överfulla migrantvägarna. Hur korruption, cyniskhet och system håller människor fångna i misär.

Lägst ner i lägrens hierarkier finns oftast yezidier som Yazir och Nadia. Ett av lägren som David och hans team besökte, hade grekiska myndigheterna varit tvungna att renodla för just yazidier på grund av den hotbild de annars mötte.

En fråga dröjer sig därför kvar när eftertexten slutat rulla.

Vem ber för yezidierna? Vem ska ge dem ett nytt öde?