”Om man ska säga att man är pingstvän, men har ikoner och svart rock måste man ju dekonstruera begrepp som pingstvän och ortodox”, säger fader Mikael Fälthammar i podcasten.
Sändarens podcast. Den ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby har en kanske oväntad kritiker i ortodoxe prästen Mikael Fälthammar.
- Ett sammelsurium av olika traditioner.
En gång lovsångsledare i Vineyard, nu ortodox präst. I Sänd – samtalet pratar fader Mikael Fälthammar om frikyrkliga som lockas av gammalkyrklighet, varför han inte tror på kommuniteten i Bjärka-Säby som idé, och om PP Waldenström som kyrkofaderlik.
Den svarta rocken svänger när vi går för att ta ett par bilder. Att han en dag skulle se ut så här kunde han knappast ana när han i ungdomen levde för att leda lovsång i Göteborg Vineyard.
Med en pappa som präst i Svenska Kyrkan och mamma engagerad i oas-rörelsen, var tron given, men inte förrän han upptäckte kyrkofäderna genom först Peter Halldorfs bok 21 kyrkofäder och sedan egna vidarestudier, förstod han att vägen kanske inte var så utstakad ändå.
Läste till präst i Svenska Kyrkan
Så blev han en av alla de svensk- och frikyrkliga som under senare decennier låtit sig inspireras av den gammalkyrklighet som representeras i kyrkofamiljer som den ortodoxa. Men där vissa nöjer sig med att addera tidegärd, ikoner och korstecken i bönelivet valde han att gå hela vägen.
Till en början var det dock inte givet att han skulle bli ortodox. Han tog i stället inspiration från sådana som Peter Halldorf och Magnus Malm och började läsa till präst i Svenska kyrkan.
– Det var under studietiden jag upptäckte ortodoxin. För min del började min resa mycket i att jag i rollen som lovsångsledare brottades med frågan om vad tillbedjan är, berättar han i Sändarens podd Sänd. Samtalet.
I dag leder han den enda svensktalande ortodoxa församlingen i Göteborg, Kristi uppståndelse ortodoxa församling.
Mikael Fälthammar tänkte först bli präst i Svenska Kyrkan. Foto: Robert Tjernberg
Verkar finnas likheter mellan kyrkofäderna och Waldenström
Bland annat var det den Lutherska försoningsidén som blev en stötesten för den unge Fälthammar som då upptäckte att kyrkofäderna inte pratade om att försoningen skulle vara en akt för att stilla Guds vrede, utan snarare ett frambärande av en gåva till mänskligheten.
Eller som den Helige Irenaus sade, återberättat av Mikael; Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord.
Vänta lite, tänkte jag i samtalet och slog upp Missionskyrkans frontalfigur Paul Peter Waldenströms ”Guds eviga frälsningsråd” där han en gång skrev så här om Kristus; ”Ty han är kommen i världen för att göra oss lika Gud”...
Är du inte bara equmeniakyrklig, Fader Mikael?
– Ha ha, ja eller är det ni som har uppfunnit hjulet igen, skrattar han. Men det verkar finnas likheter mellan Waldenström och kyrkofäderna.
Mikael Fälthammar är på en lång vandring i sin tro. Foto: Robert Tjernberg
Tror inte på idén med Bjärka-Säby
Men frågan har en djupare klangbotten. Vad var det som fick, vad är det som får, människor att inte stanna och söka i sina frikyrkliga sammanhang utan har behovet av att konvertera? Räcker det inte med att man adderar det goda ur flera traditioner om man så vill?
Samtalet kom osökt in på kommuniteten Bjärka Säby. En plats och sammanhang som många frikyrkliga vittnar om, har vitaliserat och fördjupat deras tro.
– Jag har många vänner som vittnar att de blir burna av det, men problemet med det kan jag tycka är att man försöker skapa ett sammelsurium med olika traditioner. Om man ska säga att man är pingstvän, men har ikoner och svart rock måste man ju dekonstruera begrepp som pingstvän och ortodox och göra något eget av det. När jag ser utvecklingen i de sammanhangen kan jag uppleva att de blir lite rotlösa. Därför tror jag inte det kommer bli bärkraftigt, men återigen – jag valde att bli ortodox och har det perspektivet, förklarar Fälthammar.
Mikael Fälthammar står stadigt genom kriserna. Foto: Robert Tjernberg
Ukrainakrisen i ortodoxa kyrkan
I samtalet brottas vi också kring frågor som hur kriget i Ukraina påverkar ortodoxin, hur man försvarar patriarkatet i en modern tid, hur ortodoxin kan hjälpa oss att förstå symbolik bättre, ikonens betydelse och om Sverige verkligen var ett ortodoxt land för 1 000 år sedan.
Lite senare rensar jag i källaren. Jag råkar nästan riva ner en tavla av PP Waldenström som en gång satt upphängd i en kyrka. Men inte som ikon väl?
Om man ska säga att man är pingstvän, men har ikoner och svart rock måste man ju dekonstruera begrepp som pingstvän och ortodox
LÄGG TILL NY KOMMENTAR