Vilken väg framåt visar Färdplan?

Trefaldighetskyrkan nära Stureplan i Stockholm invigdes 1894 och blev för sin arkitektur som första frikyrka i Sverige kulturminnesförklarad 1970. Men den gamla Metodistkyrkan är numera avsakraliserad och ägs av den internationella kulturelitklubben Soho House. Längst fram är kyrksalen fortfarande intakt med orgel och predikstol, men för att besöka kyrkan måste man numera betala över 2 000 kr i månaden. Och det gör välbärgade människor i Stockholm gärna. Kön är lång för att bli medlem.

Uppskattar lugnet

I en intervju i Svenska Dagbladet (5/1 -23) berättar en av klubbmedlemmarna att han uppskattar lugnet, den goda stämningen och möjligheten att träffa människor. Spontant tänker jag: Var det inte just detta som grundarna hoppades när man byggde kyrkan för 130 år sedan? En fri kyrka, med plats för möten mellan människor och fördjupad andlighet. En kyrka öppen för alla, inte bara för de med tjocka plånböcker. Men varför har frikyrkorörelsen i allt för stor grad misslyckats med detta?
Kanske man likna frikyrkorna i dagens Sverige vid Storbritannien. Här började en gång världens industrialisering i slutet av 1700-talet. Men den som är först och modern blir snart omodern. Varje gång jag åker tunnelbanan i London påminns jag om detta eftersom jag med mina 1.94 inte kan stå raklång i små välvda vagnarna, då de första tunnelkonstruktionerna inte var möjliga i någon annan form.

Svårt att möta ny tid

På samma sätt var väckelserörelsen i Sverige modern på 1800-talet och först med att ifrågasätta den lutherska enhetskulturen och införa demokrati. För 100 år sedan fanns en omfattande söndagsskola och för 50 år sedan en progressiv ungdomsverksamhet med alltifrån rockmusik till scouting. I den lilla byn i Västergötland där jag växte upp gick alla barnen i min klass på Nyingscout (förutom en hårdför svenskyrklig familj). Men det som en gång har varit modernt blir snabbt omodernt. Den bilden tror jag många svenskar har i dag, att frikyrkorörelsen är en trång plats där det är svårt att stå upprätt. Och på samma sätt som Storbritannien kämpar med sin identitet (och lämnade EU eftersom man tycks leva kvar i en illusion att vara ett imperium) så kämpar även frikyrkorna med identitetsfrågan. Vi har svårt att möta en ny tid!

Massans tidsålder

Den tysk-koreanska filosofen Byung-Chul Han beskriver samhällets utveckling i den lilla boken I svärmen (på svenska 2014). Han menar att 1900-talet kan liknas vid massans tidsålder. Vi organiserade oss gemensamt, vi åstadkom förändringar tillsammans – alltså det som kännetecknar en folkrörelse. Men individualiseringen, att vi vill välja våra egna liv utanför den stora massans förväntningar, det som egentligen är något positivt, det gör också att vi människor fått ett svärm-beteende. Om något är intressant, flyger alla dit, men när det inte är lika spännande längre flyger de flesta därifrån. Och de som arbetar långsiktigt blir väldigt ensamma i ett sådant samhälle. Den ensamheten kännetecknar alla trotjänare i förenings-Sverige; idrottsrörelsen, Röda korset och då även i våra kyrkor.

Influenser från österlandets religioner

Fransyskan Chantal Delsol, fransk professor emerita i filosofi, hävdar i boken Kristenhetens slut som samhällsbärare (2022) att en rörlig (och rörig) andlighet är på väg att ta över Europa med tydliga influenser från österlandets religioner. Vi tar miste om vi tror att ateismen ersätter det kristna, eftersom det är ytterst få människor som har en sådan uthållighet. I stället präglas den nya tiden av panteism och tilltro till många olika gudar för att fylla tomrummet efter kristendomen.
Peder Thalén, professor i religionsvetenskap på högskolan i Gävle, menar i en föreläsning (UR Play 15/12 21) att vårt samhälle i dag inte bara kan beskrivas som postkristet (alltså efter-kristet) utan också postateistiskt. Även ateister har svårt i detta flytande samhälle där inga tydliga religiösa motbilder finns kvar.
Jag har påpekat tidigare i denna tidning att Equmeniakyrkans slogan är problematisk genom att fokusera på att tre saker ska förändras: världen samt du och jag. Men ingenting nämns om gemenskapen, det som frikyrko­rörelsens trots allt är bra på. Kyrkans slogan är i stället ett uttryck för den pietistiska tradition där den egna tron betonas före det gemensamma.

Det större perspektivet går lätt förlorad

Till kyrkokonferensen förra året kom Equmeniakyrkan med sin Färdplan formulerad av våra tre kyrkoledare. Den recenserades välvilligt av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd i Kyrkans Tidning (1/2 2023). Men han påpekade att kyrkoledarnas direkta uppmaningar till medlemmarna gör Equmeniakyrkan snarare till en biskopskyrka än till ett kongregationalistiskt samfund med självständiga församlingar. Ett exempel på detta blir för mig uppmaningen till individuella heliga vanor. Budskapet kan tolkas som om min personliga bön och bibelläsning är nyckel till förändring tillsammans med besök i söndagsgudstjänsten. Jag är inte alls motståndare till goda vanor och regelbundet gudstjänstliv, men problemet med pietismen är att den lätt blir självupptagen och kravfylld. Det större perspektivet och förståelsen för den övergripande samhällsutvecklingen går lätt förlorad.

Behövs goda strukturer

Jag associerar till ett helt annat område, nämligen riksnyheten i början av året att 90 procent av all plast som samlas in i själva verket inte återvinns. Vi tror att vi är duktiga genom att återvinna plast varje gång vi åker till återvinningscentralen men i själva verket bränns den upp. Det är tydligt att det behövs goda strukturer för att förbättra miljön i stället för ett plågsamt individuellt ansvar med ständigt dåligt samvete, och detsamma tänker jag gäller kyrkans framtid. I Färdplan uppmanas jag att söka mig närmre Jesus och att börja i det lilla, men jag tänker att god teologi hjälper oss att förstå att Jesus snarare söker oss och att förändring börjar när vi förstår de stora perspektiven och den snabba förändring som sker i dagens samhälle.
Det finns en ansats i Färdplan att vi måste tänka nytt och skapa mindre gemenskaper. Det är bra. Men vem ska ta ansvar för den smärtsamma process som väntar oss när alla dessa kyrkobyggnader ska avyttras? Och var ska den lilla gemenskapen mötas och samtidigt bära sin egen ekonomi?
 Små gemenskaper är en väg framåt, men också uppmuntran till ett större samhällsengagemang. Våra erfarenheter av organiserat folkrörelsearbete är en resurs för alla de goda krafter som finns i dagens samhälle. De flesta vill nog inte svärma utan försöker ta ansvar, men vet inte riktigt hur man gör det långsiktigt. Om kyrkans ideella uppmuntras att även engagera sig i samhället och politiken, kommer också de människor vi möter där att undra var vi får kraften ifrån till detta. Då tänker jag att vi kan berätta att vi inte tillhör någon exklusiv klubb med dyr medlemsavgift utan är en del av den världsvida tjänande kyrkan gestaltad i en lokal gemenskap.