Beredskap. Utanför fönstren hörs en smäll men jag fortsätter ändå att skriva. För om man råkar bo i Stockholms innerstad och har båda balkongdörrarna öppna är det som regel inget skrämmande utan en del av stadens brus.
Staden i fred har sin puls medans städer i krig har en helt annan. Det vet människorna i Afghanistan, Jemen, Myanmar och i Ukraina. Där är ljuden från gatan inte ofarliga brus från staden av fred utan soldattramp, pansar och raketer i landet av krig.
I en gammal folkrättsbok läser jag att den gängse definitionen av krig är ”en organiserad form av våldsam konflikt”. Det liknar alltså ett spel där vansinnet organiseras enligt givna regler. Men precis som i sällskapsspel finns där alltid någon som fuskar, men här med verkliga och obeskrivbara konsekvenser. Precis så är det med den ryska presidenten Vladimir Vladimirovitj Putin. Skolad vid den 401:a KGB-skolan i Ochta har denne maktspelare och oligark rivit ner stora delar av den ryska demokratin, byggt upp en abnorm privat förmögenhet och gett sig på grannländer ur det tidigare ryska kejsardömet och/eller Sovjetunionen. Efter att den ryska regimen 2014 etablerade utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk har man sedan en månad bedrivet ett anfallskrig mot de resterande delarna av Ukraina – ett krig som inte känner några moraliska eller geografiska gränser.
Och det är just där som vi påminns om att Ukraina bara ligger 2,5 timmar bort från Sverige. Än närmre är det till Estland, Lettland och Litauen som inte bara är våra östersjögrannar utan också del av samma storryska sfär som Putin och hans Kreml-gäng drömmer om att återupprätta. Därför måste vi tyvärr ställa om från fred till mental och praktisk beredskap.
Det handlar om att stärka vårt eget lands försvarsförmåga och det gör vi bäst tillsammans med andra. Därför är Sverige med i både nordiska försvarssamarbetet Nordefco och EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Dessutom har vi har ett så kallat individuellt partnerskap med Nato. Men det handlar också om att bädda sängar, laga mat och ta emot flyktingar som för en tid bytt skyddsrummen i Ukraina mot skyddade rum i Sverige. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.
Men på tal om skyddsrum måste vår beredskap inte bara vara god utan också tillgänglig för alla men så är det tyvärr inte i dag. I en debattartikel på Altinget efterlyser Åsa Stahlemo, förbundsordförande i DHR (Delaktighet handlingskraft rörelsefrihet) tillgängliga skyddsrum.
Ett skyddsrum är en del av en byggnad med förstärkta väggar, dörrar och särskild ventilation som ska stå emot bomber, tryckvågor, joniserande strålning, ras och stridsgas. Tillgången till skyddsrum handlar alltså om liv och död. Runt om i landet finns det därför runt 65 000 skyddsrum och de har plats för 7 miljoner människor. Men här finns inte plats för våra medmänniskor i rullstol, med kryckor eller som har andra sorters rörelsebegränsningar. Tvärtom skriver Myndigheten för samhällsskydd och beredskap själva att skyddsrummen oftast inte är anpassade efter människor med olika typer av funktionsnedsättningar. I stället hänvisar man till att lära känna sina grannar och på så vis hjälpa extra utsatta om kriget kommer. Det är lika orealistiskt som oacceptabelt!
Samhällsskydd och beredskap måste vara en allemansrätt i ett land och därför måste vi bygga bygga våra skyddsvallar efter principerna om universell utformning. Eftersom det inte byggts några skyddsrum sedan 2002 och många av de som finns behöver moderniseras finns alla möjligheter att göra om och göra rätt. Det är vi skyldiga den FN-konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2006 och det är vi skyldiga våra medmänniskor. Här ska det finnas skyddsrum för alla oavsett hur man tar sig dit – en för alla, alla för en!
För övrigt har den amerikanska presidenten fortfarande helt rätt; ”För Guds skull, den där mannen kan inte få vara kvar vid makten”.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR