Multireligiöst. Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak har firat den hinduiska högtiden Holi på 10 Downing Street. USA:s president Joe Biden har önskat världens muslimer en fin Ramadan medans den franske presidenten Emmanuel Macron deltagit i en ceremoni inför den judiska högtiden Chanukka.
Egentligen är det ganska självklart. För som ledare för pluralistiska demokratier, där medborgarna kan ha olika härkomster och livsåskådningar är det rimligt att som stats-och/eller regeringschef bidra till ett vi och en gemenskap där alla får rum. Detta gäller såklart oavsett man tror på en, flera eller inga gudar alls.
Men också här i Sverige, som ofta beskrivs som världens mest sekulära land firas religiösa högtider, ritualer och festivaler i princip varje vecka, året om. Trots det hör det till ovanligheterna att kungen, statsministern eller för den delen andra offentliga företrädare uppmärksammar dessa. Efter att ha läst riksdagsledamoten Anna Starbrinks Facebooksida kan jag visserligen förstå varför. För efter att hon önskat Ramadan Kareem till sina muslimska följare kidnappades tråden snabbt av folk som undrade varför hon inte önskar kristna en fin fastetid medans någon på fullt allvar påstod att hon minsann önskade gott för muslimer men inte önskat kristna god jul.
Smärre omöjlighet
Om vi för ett ögonblick struntar i påståendet att Starbrink inte önskar människor god jul då det får betraktas som en smärre omöjlighet i december, om än mer ovanligt i mars när Ramadan inleds, så vittnar tråden om så mycket annat.
Först ut finns en tröttsam nånannanism, när man hela tiden måste täcka upp alla majoritetsperspektiv för att alls kunna skänka en vänlig tanke till en minoritet. Maken till snålhet och missunnsamhet får man faktiskt leta efter.
Generande dålig kunskap
För det andra finns det i tråden både ett och annat bevis på den religiösa analfabetism som råder i Sverige och där grundläggande kunskaper kring till och med de stora världsreligionerna är generande låg. Men faktum är att svenskarna inte är fullt så sekulariserade som det ibland påstås. Å ena sidan tar 80 procent avstånd från organiserad religion. Samtidigt är nära 63 procent åtminstone kulturkristna nog för att fira både påsk och jul i kyrkan och då har jag inte nämnt alla dop, vigslar och begravningar som sker i kyrkornas regi. Sist men inte minst tror hälften på någon form ande eller högre livskraft. Vilket faktiskt är den högsta siffran i hela Europa. Det här är intressanta och delvis motstridiga tendenser som tål att kikas närmare på, inte bara av akademin.
Studieförbundet Sensus folkbilder
Tur då att studieförbundet Sensus gjort det till sin uppgift att folkbilda om detta genom studiecirklar, kunskapsvandringar och den Multireligiösa almanackan. Tråkigt att regeringen samtidigt vill strypa stödet till just studieförbunden.
Tur då att det att Sveriges Radio ger fördjupad kunskap om små och stora tendenser i det existentiella folkbildningsprogrammet Människor och tro. Tråkigt att de precis tvingats sända sitt sista program under ledning av kunniga Åsa Furuhagen.
Så står vi där, i ett multireligiöst landskap utan varken karta eller kompass. Men kanske kan vi ändå sluta snåla på välgångsönskningarna? Låt oss vara generösa mot vår nästa och önska människor Glad Holi, Eid Mubarak, Glad påsk och Shanah tovah. Jag börjar med att önska alla buddhister en glad songkran och judiska familjer Pesach Sameach.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR