Är mindre lek verkligen barnens bästa?

Att få 5,6 eller ens 11-åringar att sitta still under dylik föreställning i Sverige hade varit en utopi.
Men frågan är om det är en eftersträvansvärd sådan.
När jag försöker sätta mig in i beslutet att slopa förskoleklass (och göra 5/6-åringar till ettor) från 2028, kommer den där texten tillbaka till mig.
Mår Sverige egentligen så dåligt av att vi låter barn vara barn?
Visst kan man göra direkta jämförelser med i läs- och matematikkunskap med andra länder och uppfyllas av katastroftänk.

Slog hål på myten

Det fylls svenska spalter av varje gång det kommit en ny Pisaundersökning. Men Svein Sjøberg, professor i pedagogik vid Oslo universitet slog redan 2019 hål på myten om att Pisa skulle vara facit för hur det står till med våra svenska barn.
Han påpekade att jämförelsen endast ser barnen som humankapital, men däremot är dåligt på att mäta saker som bildning, personlig utveckling, empati och demokratiskt deltagande.
Spår av detta syns i det allt större fokus på ämnen som matematik längre ner i åldrarna.
Men för att svenska barn ska bli konkurrenskraftiga kanske det är bättre att ge mer utrymme åt sådant vi redan är bra på. Som kreativt tänkande, källkritik och innovation.

Anekdotisk berättelse

Detta slog mig när jag tog del av en anekdotisk berättelse om hur en större svensk industri slet sitt hår över sina konsulter i utlandet som kunde allt, utom att ta ett självständigt beslut. Svenskarna var däremot klart sämre utbildade - men hade  med sig att de nog kunde lösa företagets problem - utan att ens fråga chefen.
Mer och tidigare katedertimmar riskerar att tränga undan de lärdomar som kommer i lek och spontana probleminteraktioner. 
Jag säger inte att fler timmar i skola är dåligt. Jag är bara osäker på om mindre lek är barnens bästa- eller Sveriges frälsningsrecept för framtiden?