En öppning för ett frisinnat parti?

Första gången var när Frisinnade landsföreningen bildades på grundvalarna av Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet. I riksdagen hette detta parti Liberala samlingspartiet. När alla män för första gången hade lika rösträtt samlade partiet över 40 procent av rösterna i riksdagsvalet.

Det var under denna tid som över en fjärdedel av riksdagsmännen var frikyrkomedlemmar (kvinnor var inte valbara). Nästan 40 procent av Liberala samlingspartiets riksdagsmän var medlemmar i en frikyrka. Den överväldigande majoriteten av dessa var från Missionsförbundet.

Spillra av vad det en gång var

Efter många namnbyten heter partiet i dag Liberalerna och är en spillra av vad det än gång var. Deras största fråga tycks vara om de kommer duka under för procentspärren i riksdagen och utraderas som politiskt alternativ. Liberal och liberal, förresten. Partiets bristande ideologiska kompass har fört dem i armarna på de uttalat anti-liberala Sverigedemokraterna.

Som en del av partiets vilja att såga av grenen till sitt ursprung har Liberalernas riksdagsledamot Fredrik Malm föreslagit att kyrkor – speciellt nämner han Equmeniakyrkan – inte ska döpa kristna människor som ännu inte fått uppehållstillstånd i Sverige. Argumentet är att Equmeniakyrkan gör det svårt för staten att verkställa sina egna – ofta hårt kritiserade – lagar. En av partiets fåtaliga riksdagsledamöter med frikyrklig bakgrund – och därtill pastor i Equmeniakyrkan – Jakob Olofsgård kommenterade förslaget med ordet ”klokt”.

Att det är Malms och Olofsgårds uppgift att stifta lagar, som de och andra politiker kan verkställa, verkar inte gått upp för dem. Kyrkornas uppgift är i stället att gå ut till alla folk, undervisa om Jesus kärleksbudskap, göra dem till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn.

Förändrad politik och image

Andra gången som framför allt frikyrkliga medborgare tog initiativ till ett politiskt parti var när Kristen Demokratisk Samling (KDS) bildades. Partiet kallar sig nu Kristdemokraterna. De för en flera decennier lång kamp mot riksdagens procentspärr som de försöker vinna med förändrad politik och image.

Den senaste varianten är en slags återspegling av USA:s kristna höger där partiet kan sägas ha gått från att betona biståndsfrågor, vård av kriminella, miljöprofil med kärnkraftsmotstånd, flyktingamnesti och möjligheter till vapenvägran till att i stället framhålla hårdare straff för brottslingar, kärnkraftsutbyggnad och billig bensin, restriktiv flyktingpolitik och militär upprustning. Om den förra politiken var en vilja att vara förankrad i frikyrkorörelsen har den senare i stället resulterat i ett röstras för Kristdemokraterna bland frikyrkoväljarna.

Oreienterade mot den politiska mitten

I min forskning har jag noterat att en stor del av frikyrkoväljarna är orienterade mot den politiska mitten. Det är en ideologisk position som de båda partierna som tidigare varit självklara för många frikyrkoväljare till stora delar har övergivet. Efter det stundande valet till Europaparlamentet i sommar kan det mycket väl bli tomt på representanter för den politiska mitten i Bryssel.

Om det förebådar en liknande exit från riksdagen är svårt att säga när så många väljare är villiga att taktikrösta i sådana val. Men det är inte ett friskhetstecken för partier när deras viktigaste valfråga är taktikröstning.

Runt om i Europa har flera initiativ tagits för att formera nya mittenorienterade partier. Att flera svenska partier som övergett mittenpositionen har svagt stöd kan innebära en öppning i dagens rörliga politiska landskap. Är det dags för ett nytt frisinnat parti?