Förenande är vad som står emot det diaboliska

Motsatsen är inte Theós, Gud, utan Symbol. Att ta ihop.

Enkelt översatt är det diaboliska att splittra, medan dess motsats är att sammanföra.

Den som är något sånär intresserad av kristen mystik kommer därför gärna till insikt om att de av den anledningen kan hitta det gudomliga också i det vardagliga.

Symbol för en enhet

Ta en så enkel sak som måltiden. Vad är det innan det sammanfogas till att förena familj, vänner eller arbetslag i något närmast heligt? En måltid är inte de olika skålarna med mat som står framdukade, det är en symbol för en enhet som förenats.

När det tas isär försvinner symboliken snabbt, och vi ser det utan att alltid förstå vad vi ser. Därför upprörs vi när äldre förnekats måltidens ­gemenskap på ett vårdhem, eller tvingas äta ­ensamma på en papptallrik i brist på nära.

Den första nattvarden

Det är knappast en slump att Judas avvek från enhetens djupaste mysterium för att förråda Jesus under just den första nattvarden.

Symbolen för det segrande livet gick en kamp mot diabolen som sökte dess upplösande. Död.

Kyrkans roll har i alla tider varit att verka för enhet byggd på grundläggande värderingar av tro, hopp och kärlek som kan bygga både församlingar, samfund och samhällen.

Det är värt att påminna oss om att också de första pionjärerna i EU kom från den europeiska krist(na)demokratins framväxande. De närde en dröm att möta de splittrande ideologierna som ödelagt Europa, med kristna värderingar om enande, hopp och fred.

Nog finns fog att reflektera hur de lyckades bygga en symbol för det splittrade (diaboliserade) Europa när framtidsutsikterna för enhet var allt annat än goda.

Världen slits sönder

I dag möter oss dessa utmaningar igen när inte bara Europa, utan också världen slits ­sönder. Här har vi som kyrkor ett evigt uppdrag att inte låta oss dras med i den diaboliska karusellen, utan ständigt våga stå för att den enhet som i slut­ändan ämnar göra oss ett med Kristus, som ­Kristus är ett med fadern, ska få segra.