Unga generationer inte lika inskränkta

Ibland finns en oförståelse och ­eller beröringsskräck mellan ­politik och religion som är häpnadsväckande. Inte minst har detta märkts med neddragingar i aktivitetsbidrag för exempelvis equmeniaföreningar.

Här misstänker jag en blandning av mindre förståelse för vilken resurs de religiösa sammanhangen är för samhället, tillsammans med en misstänksamhet mot främst muslimska organisationer.
En spaning är att den egna grunden i civilsamhället varit på avtagande bland politiker. Färre har tagit vägen genom det gamla folkrörelse-Sverige.

Kristenheten och mångfalden

Men i det samtal som jag och Kristin Flodström, biträdande generalsekreterare i Equmenia, höll med representanter för ungdomsförbunden* anas en skiftning. Rubriken ”Den sekulära staten och det religiösa samhället” var talande för hur debattörerna resonerade. Visserligen fanns en ganska spridd bild av vad det är att kombinera de här två figurerna. Där kristdemokraternas Louise Hammargren tydligt ville värna om det svenska samhällets kristna grundvalar, ville centerns Oscar Berggren hellre se en mångfald i kulturen.

Men på det hela fanns en nästan oväntad samstämmighet i vikten av att stödja också den trofärgade delen av civilsamhället. Det som skiljde var snarare hur detta skulle göras.
Ser man ungdomsförbundens representanter som något av en spegel mot framtiden ser den inte alls så mörk ut i fråga om religiös analfabetism.

Kompisarna är religiösa

Det har sannolikt att göra med detta som den första riktigt mångkulturella svenska generationen. Kompisar är muslimer (klart man ska få be och fasta på skol och arbetstid), kyrkan gör mycket gott (bidrag behövs) och frågan om tro verkar överhuvudtaget inte vara lika laddad som för ett par år sedan. 

Också samtiden ger ekon av att vinden vänder i synen på religion. 
Dagens Industri presenterade under Almedalsveckan Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus som fast krönikör. Expressen höll ett seminarium där man undrade om det behövs mer Jesus i samhällsdiskussionen.
Med tanke på att var och varannat seminarium annars hade AI i rubriken finns en koppling jag ser som helt naturlig – samhället blir ofrånkomligt mer existensiellt inriktad när frågan om vad medvetande, intelligens och mänsklighet är blir frågor alla måste ägna sig åt. 

Parallella strömmar

Dessa två parallella strömmar ger för handen att det våra sammanhang ägnar sin tid åt inte alls tappar i relevans för medmänniskorna, snarare tvärtom. 
Den teologiska diskussionen, och den om vad kyrkorna bidrar med i en samhällskontext är på uppgång, inte nedgång. Att vara troende möts allt mer av nyfikenhet än skepsis. Den troende äger ett språk som varit undangömt för många under lång tid. 

Med det sagt är det därför ofattbart vilka smällar som just nu riktas mot civilsamhället, där kyrkans folk befinner sig. Studieförbunden är under press, biståndsbranschen likaså, folkhögskolornas framtid är i svajning och även mot nischade medier som oss går släggan fram. 

Öppenhet ger hopp 

Vi kan inte nöja oss med att vara en expertpanel att anlita i svåra tider. Vi behöver höja vår röst för att anses som inte bara en del av, utan en essentiell del av det svenska samhällsbygget. Också tillsammans med våra vänner i andra religiöst färgade organisationer. 

Trots att det ser mörkt ut för tillfället finner jag därför ett litet hopp i livssynsöppenheten hos de framtidens politiker jag mötte – kanske är man, paradoxalt nog, bättre rustade för att hantera religiositet i samhället än för de generationer som föddes in i en statskyrka.