1968 - året då allt började

”De verkliga aktivisterna hittar man numera i Svenska kyrkan”, konstaterade Dagens Nyheters kultursida senast i förra veckan.

Juluppropet om flyktingmottagningen från Sveriges kristna råd och vårens kampanjer om vapenexport från Diakonia och ”Katarinauppropet” är de mest aktuella uttrycken. För somliga är denna ”vänstervridning” ett självklart uttryck för ett i evangeliet grundat socialt engagemang ovan och bortom politiska etiketter och partifållor, för andra ett skrämmande tecken på en socialistisk partipolitisering och ideologisering av kyrkan.

Det världsekumeniska mötet i Uppsala det revolutionära symbolåret 1968 ses ofta som avgörande startpunkt för utvecklingen. Den utgångspunkten tar också idéhistorikern Johan Sundeen i sin just utkomna studie av vad han kallar ”68-kyrkan”, en framställning med vetenskapliga ambitioner över 360 textsidor och 120 sidor därtill med källförteckning och 1865 noter, som egentligen kräver en akademisk tidskrifts utrymme för att ordentligt granska.

I sitt fokus på frågan om kristendom-marxism under en 25-årsperiod koncentrerar sig författaren framför allt på Kristna studentrörelsen, Kriss, i viss mån också Kristna fredsrörelsen och socialdemokratiska Broderskapsrörelsen. Hans tes är att det kring Kriss skapats och fortlevt ett ”åsiktskollektiv” som i någon mening hållit ihop och så fått bestående inflytande genom att flera av kollektivets mest kända namn sedan blivit biskopar och universitetsprofessorer. Med Kriss som studieobjekt tar han ett ekumeniskt perspektiv och intresserar sig inte enbart för Svenska kyrkan.

Sundeens studie ingår i ett större forskningsprojekt om ”Arvet efter 1968” finansierat av Ax:son Johnsonstiftelsen och lett av kända namn inom Axesskretsen (ett ”åsiktskollektiv” med annan lutning).  Att författaren ogillar och hyser djup skepsis till sitt forskningsobjekt döljer han inte men lyckas ändå över lag hålla en hyggligt saklig ton i framställningen.

Valet att fokusera på Kriss har naturligtvis sina poänger. Ungdomsförbund och studentrörelser har alltid varit givna rekryteringsmiljöer för framtida ledare och ansvarbärare i samhällsinstitutioner, folkrörelser och företag. För kyrkor har studentrörelser varit särskilt viktiga eftersom de i ett existentiellt trossammanhang givit plats både för ifrågasättande, nytänkande och fördjupning under en avgörande fas av livet vid steget mellan att vara ung och vuxen.

Man ”tar ut svängarna” i studentrörelser. Sundeen visar att dessa svängar i Kriss snabbt blev politiskt-ideologiskt allt snävare marxistiska. Den skildringen går inte att motsäga. Sundeen radar citat och exempel som ofta är både olustiga och komiska. Men den svängningen bidrog också till att många av dem som får betydande plats i framställningen fortsatte ytterligare vänsterut och lämnade sammanhangen och sin kristna tro. Så småningom försvann i praktiken hela rörelsen och förlorade sin roll i svensk kristenhet. Bland kristna ungdomar växte sig i stället en annan, mer så kallat evangelikal strömning stark.

För den skull kan ju ”åsiktskollektivet” från 60-70-talen i någon mening bestå. Men då måste begreppet ”åsiktskollektiv” (som Sundeen har från den akademiska idéanalysen) problematiseras och inte bara likställas med marxistisk vänster.

Hellre skulle jag tala om ett ”engagemangs- eller perspektivkollektiv” från 1960-talet bland kristna, grundat i dåtidens ekumeniska teologi med en betoning att andligt och världsligt inte kan hållas åtskilt i en tro som utgår från de nedersta och präglat av den tidens kontext av Vietnamkrig, befrielserörelser i tredje världen, rasism och en krossad Pragvår.

Ingen undgick vid denna tid att ta del av och diskutera marxistiska texter. Men få var eller blev marxister i någon kvalificerad mening. Fler kallade sig kristna socialister, nästan alla kristen vänster.

Johan Sundeen visar på några ställen att han inte är omedveten om detta. Men genom sitt helt dominerande fokus på kristendom-marxism kollektivansluter han många genom åren Kriss-engagerade (anmälaren inbegripen) som här och var namndroppas till inte bara ”engagemangs”- utan också åsiktskollektivet.

Vi är säkert många som bett ”Gud förlåta oss somliga rader” från den här tiden, även om vi mest är tacksamma för vad den gav i trosinspiration och livsinriktning. Framför allt kan vi känna både sorg och besvikelse för att vi, trots att vi såg varningstecknen, blev del av en process där andligheten trängdes undan så mycket i den sociala väckelsen att helheten i tron alltför ofta gick förlorad.  

Kampen mot rasism och frigörelse i södra Afrika var sannolikt det som starkast engagerade den kristna vänstern under den här tiden men får av oklar anledning ingen plats i boken. Trogen sitt perspektiv ägnar författaren i stället bokens fallstudier åt Maos Kina, 1980-talets fredsrörelse, sandinisternas Nicaragua och kontakterna med Östtyskland, DDR. Här blir analysen mer hätskt polemisk och jag lämnar åt de apostroferade som kan att själva bäst svara på angreppen.

Från egna erfarenheter vill jag beklaga författarens misstro både mot uppriktigheten i engagemanget för icke-våld, protesterna mot kärnvapenupprustningen och kontakterna i DDR.

Det var ingen slump att nyhetsredaktionerna bara hade Kristna fredsrörelsen att ringa för att få veta något när den dittills okände latinamerikanske icke-våldsförkämpen Adolofo Perez Esquivel 1980 fick Nobels fredspris. Kontakterna med kristna studenter i DDR, där jag var med, förutsatte inte sällan aktsamhet och balansakter i ordvalet. Men jag är förtröstansfull att vi (trots att Stasi-informatörer säkert fanns i lokalen) i dessa möten gav ett litet bidrag till att vidga sprickorna i den mur som till slut föll 9 november 1989.

För de östtyska präster som under 1980-talet fick besöka Sverige öppnades perspektiven. En av dem var Joachim Gauck, i dag (snart avgående) president i Förbudsrepubliken Tyskland.

Som han sa när jag intervjuade honom för tidningen Sändaren 2009:

– Sverige betydde frihet, inte bättre socialism.