I de första missionärernas spår har ett hundratal missionärer och volontärer följt. Men det land, och den kyrka, som mötte de första svenska missionärerna, har genomgått stora förändringar.

– Man måste förstå bakgrunden, tidsandan, förklarar Gert Lindh som, tillsammans med hustru Helena och 9 månader gamle sonen Ola, utgjorde en av de två först utsända familjerna.

Han berättar om den engagerade diskussion som fördes inom kyrkorna på 60-talet kring bistånd och mission.

Viljan att hjälpa mot fattigdom och förtryck i det stökiga Latinamerika var stark.

– Hela Latinamerika red på en vänstervåg, som ju också fanns i Sverige, säger Bertil Svensson.

Det fanns de, också inom kyrkorna, som romantiserade den kubanske ledaren Fidel Castro och förordade en väpnad revolution. En annan inspiratör var den katolske prästen och befrielseteologen Camilo Torres i Colombia, som gick över till gerillan och så småningom dog i strid mot regeringstrupperna.

Dessutom ifrågasattes det riktiga i att skicka missionärer till ett katolskt land.

– Men att det finns protestantiska kyrkor i ett katolskt land som Ecuador är inte konstigare än att det finns mer än Svenska kyrkan i Sverige, säger Gert Lindh, som under årens lopp både fått uppleva fina samarbeten, och avståndstaganden från katolskt håll.

– Tiden var förbi för det katolska enväldet, konstaterar Bertil Widén, som tillsammans med hustru Irène, och paret Lindh, sändes för tjänst i Ecuador den 16 augusti 1970, via spanskstudier i Costa Rica.

– De evangeliska kyrkorna svarade bättre på människors andliga längtan och blev mer av en folkrörelse med Bibeln i centrum.

Och för Missionsförbundets missionärer blev uppdraget så småningom tydligt: de utsända familjerna skulle arbeta med både socialt arbete och evangelisation genom församlingarna i Ecuador.

– Vi skulle bli medarbetare i kyrkan, inte Missionsförbundets missionärer, säger Gert Lindh.

– Ett komplicerat uppdrag och svårt att förbereda. Missionärsåret på Teologiska Seminariet bidrog till förberedelserna, som sedan fortsatte i Costa Rica, ett av få länder som styrdes demokratiskt i Latinamerika. Där gnuggades svenskarna i spanska under ett helt år.

Väl framme i Ecuador placerades Bertil och Iréne Widén i landets största stad, Guayaquil, som redan då hade en miljon invånare.

– Vi fanns i utkanten av Förbundskyrkans verksamhetsområde, där teologistudenter startat ett arbete. Pactokyrkan hade tidigare bara haft arbete i bergen berättar Irène Widén.

– De hyrde en liten villa där vardagsrummet fungerade som kyrkolokal, där man också hade alfabetisering. Det blev så småningom Vänskapens kyrka, med en ung pastorsfamilj som fick bo på övervåningen.

Det hela utvecklades så småningom till ett slags kvällsgymnasium. Och till slut, med hjälp av svenska pengar, hade man en skola som gick från första förberedande till gymnasium

– Och kyrkan, som började i ett vardagsrum är nu jättelik. Det är svårslaget, säger Bertil Widén.

Han understryker att det var så arbetet startades, inom ramen för det lokala.

– Sedan utvidgades det mer och mer. Under våra tio år i staden, som vi lärde oss älska, arbetade jag och Irène, som är barnmorska, med socialt arbete, med sjukvård och mödravård både i och utanför slummen runt Guayaquil.

Familjen Lindh hamnade i staden Ambato, uppe i Anderna, 15 mil söder om Ecuadors huvudstad Quito. Då en stad på 80 000 invånare med mestadels blandad befolkning och en omkringliggande landsbygd med jordbrukande ursprungsbefolkning. I början av 1970-talet innehade familjen Lindh församlingens enda telefon.

– Ja, den fanns installerad i huset när vi flyttade in. Några mobiltelefoner fanns ju inte, så kommunikationerna var inte alltid så enkla. När jag senare arbetade utefter Oljevägen öster om Quito, i El Reventador var det två timmars bilresa i varje riktning till närmaste telefon, berättar Gert Lindh.

I början av sin vistelse arbetade Gert Lindh mycket med uppsökande verksamhet för Ebenezerförsamlingen med erbjudande om bibelstudier och alfabetisering. Men han hade också en del uppdrag på nationell nivå. Under två år fungerade han även som församlingens ordinarie pastor.

Helena, som är sjuksköterska, arbetade främst med uppsökande hälsovårdsarbete och med kvinno- och barnarbete i kyrkan.

– Jag drev bland annat en förskola för fattiga barn 2-3 dagar i veckan i en hyrd lokal, där vi även startade ett enkelt scoutarbete. Några församlingsmedlemmar hjälpte till.

Men också vardagsarbete tog tid.

– Ja det var annorlunda. Det mesta kunde inhandlas på marknaden, men ost och bröd i vår smak var det svårt att få tag på.

– Större saker som garderober, eller köksinredning, fick man beställa. Och tjata innan det blev gjort, det ingick i kulturen.

De nya missionärerna var, efter en månads introduktion i kultur och tänkesätt på plats i Ecuador, väl förberedda. Och ändå inte.

– Ebenezerkyrkan var vår samarbetsförsamling och andliga hem, men i början upplevde vi att man funderade över oss utländska medarbetare, kanske för att den nya kyrkan så länge varit en utländsk mission.

De nya svenska missionärerna upplevde också en enorm distans mellan Förbundskyrkans situation och debatten i Sverige. Ett exempel på detta var SMU:s småindustriprojekt i Manta/Montecristi, som planerats helt utan medverkan från Förbundskyrkan.

Att enas kring detta tog tid. Eftersom Pacto-kyrkan var nybildad och inga svenska missionärer samarbetat med IPEE tidigare, fanns inga avtal, och inga principer att falla tillbaka på. Men med stöd av missionsveteranen Arvid Stenström gick allt i lås, och när projektet 1974 kom igång blev det mycket bra.

Sedan dess har samarbetet mognat och fördjupats, och Förbundskyrkans församlingar har fortsatt att växa, liksom kyrkans sociala stiftelse FACE.

Men sammantaget blev utvecklingen, politiken och därmed missionsarbetet, inte riktigt som man tänkt sig. Arbetet för en samhällsförändring inte så enkelt.

– Det har varit så många politiska turer och vårt arbete kan ju bara vara en begränsad del av samhällsutvecklingen, säger Bertil Svensson.

– Men vi har fått vara med och bidra, och påverka och fått uppleva hur den ecuadorianska kyrkan blivit mer öppen gentemot samhället.

– Man har varit ett föredöme för många människor, med trohet till arbetet, man har satsat och kämpat. Både skola och hälsovård har utvecklats tack vare ett starkt lokalt engagemang.

– Och samarbetet behövs fortsatt på plats. Det blir inget bra samarbete utan personkännedom.

Den svåraste biten nu – där man inte kommit så långt – är våld i hemmen, som är utbrett i Ecuador.

– Där finns mycket att göra. Där är kyrkan inte alltid med,

Men, understryker Bertil Svensson, de här 50 årens missionsarbete har varit viktiga också för Sverige.

– När missionssamarbetet i Ecuador började, då var det en ny slags mission. En nytändning. Och utbytet har varit ömsesidigt.

– Det har varit studieresor, kurser och församlingsutbyten som betytt mycket. Och många svenska ungdomar har fått åka till Ecuador, på scoututbyten, musikläger, idrott och lärjungaskolan Apg29. Det har nog varit ett sätt för kyrkan att betala tillbaka.

Men framtiden för Ecuador är fortfarande osäker. Utlandsskulden är fortsatt stor och landet är bundet till händer och fötter av kineserna, som i utbyte mot vägar och logistik lagt beslag på inkomster av olja och mineraler, berättar Bertil Svensson.

Nu under coronapandemin är situationen extra svår. Bertil Svensson berättar om ett land som drabbats hårt, först i söder runt staden Guayaquil.

– Myndigheterna hann inte med. Folk dog på gatorna, men nu har det spritt sig upp till bergen och i Quito tros situationen nu vara värre än den någonsin var i Guayaquil, men nu stängs ingenting längre ner.

– Ecuador har heller inga resurser att bekämpa detta, och inte kyrkan heller. Det är en mycket besvärlig situation, där många pastorer inte har någon inkomst alls just nu.

Bertil Svensson själv har hållit flera digitala nattvardsgudstjänster. Ecuadorianska församlingar har varit duktiga på att ställa om, berättar han.

De svenska, nu verksamma, missionärerna har däremot inte kunnat åka tillbaka, utan befinner sig på stand-by här i Sverige.

– Vi hoppas förstås att de ska kunna komma tillbaka, och att det planerade framtidsarbetet med församlingsutveckling och plantering kan komma igång snart, säger Ulrika Morazan, Latinamerikaansvarig i Equmeniakyrkan.

– Det är samma planer för församlingsplantering som vi har i Sverige, för våra två kyrkor är så lika och står i grunden inför samma utmaningar.