74-åriga Ianina flydde från ett ryskt ”filtreringsläger”

74-åriga Ianina Mykhajlova tillbringade två månader i en källare i hemstaden Mariupol i östra Ukraina efter krigsutbrottet den 24 februari.

– Det var så intensiva bombningar att det var omöjligt att gå ut. Efter den 24 februari hade vi varken el, gas eller vatten – ingenting. Och sedan försvann mobilnätet och vi var utan kommunikation, berättar Ianina Mykhajlova. Nu bor hon i Lviv hos sin dotter, som flyttade hit från Mariupol hösten 2021.

Förhållandevis förskonat

Trots enstaka missilangrepp under våren har Lviv – en stad med drygt 700 000 invånare nära gränsen till Polen – varit förhållandevis förskonat under invasionen. Gatulivet pågår i stort sett som vanligt, även om kriget ständigt gör sig påmint. Det råder utegångsförbud på nätterna. Flera gånger i veckan hålls begravningar för soldater från staden som dödats vid fronten. På torget Rynok står beslagtagna och sönderskjutna ryska stridsvagnar uppställda. Överallt syns uniformerade soldater som är tillfälligt hemma på permission. Stadens statyer är inkapslade i bubbelplast som skydd mot eventuella ryska missiler.

Kriget märks också på de cirka 150 000 internflyktingar som nu bor i staden. Många av dem kommer liksom Ianina Mykhajlova från östra Ukraina.

Hennes hemstad blev under våren Ukrainas dödligaste plats. I början av mars hade den ryska armén omringat Mariupol och släppte inte ut någon. Ryskt flygvapen förde en brutal bombkampanj mot civila mål i staden, däribland mödravårdssjukhus, skolor och bostäder.

– Vi hörde hela tiden missilerna vissla förbi och såg hur fosforbomber träffade hus så att de ­fattade eld. Samtidigt besköts vi från stridsvagnar. Allt på en gång, dygnet runt. Det var rena armageddon, säger Ianina Mykhajlova.

Det låg lik överallt på gatorna. Vi lagade mat intill de döda.

Innan kriget hade den gamla stålverksstaden Mariupol fått ett uppsving, med nybyggen och framtidstro. 90 procent av byggnaderna i Mariupol beräknas nu ha förstörts av ryska attacker. Målet för Ryssland var att skapa en landbro mellan sina ockuperade områden i Donetsk i östra Ukraina och Krim, som ryska trupper intog 2014.

Symbol för motståndet

Det övervägande ryskspråkiga Mariupol kom även att bli en symbol för det envisa ukrainska motståndet under kriget, vilket ökade Putins vilja att knäcka staden­.

– Vi trodde att de skulle beskjuta militära lager och flyg­baser, men inte vanliga människor, vanliga bostadshus, säger ­Ianina Mykhajlova.

Om kvällarna smög sig Ianina och hennes grannar ut ur skyddsrummet för att laga gröt över öppen eld. De sågade sönder dörrar och hyllor för att få ved i den femtongradiga kylan. Det fanns inte möjlighet att begrava de döda på grund av de ständiga attackerna.

– Det låg lik överallt på gatorna. Vi lagade mat intill de döda, berättar Ianina Mykhajlova.

– Alla vattenrör var skadade, så det fanns ingeting att dricka. Ibland delade de ut vatten nära sjukhuset. Jag tappade sju kilo i vikt.

Efter att till sist ha lyckats få tag på ett telefonkort som fungerar i ryskkontrollerade områden kunde Ianina ringa sin dotter och tala om att hon fortfarande var vid liv.

Tvångsförflyttade till ryskkontrollerade områden

Sedan februari har Ryssland tvångsförflyttat hundratusentals ukrainska civila till ryskkontrollerade områden i Ukraina och till ryskt territorium. Det är ett av många ryska krigsbrott ­under invasionen. Ianina Mykhajlova placerades på en buss till staden ­Dokutjajevsk i den ryskkontrollerade ”folkrepubliken” DNR, ­öster om Mariupol.

– Där fick vi bo i en skola i två dygn, sedan började filtreringen.

Tusentals ukrainare – många av dem från Mariupol – har utsatts för vad Ryssland kallar ”filtrering”. Det går ut på att flyktingar fotograferas, tvingas lämna fingeravtryck och får sina telefoner genomsökta. Ofta förhörs de i timmar av rysk säkerhetstjänst. Deras kroppar kontrolleras så att där inte finns några tatueringar med patriotiska ukrainska motiv. Den som ertappas med att ha samröre med ukrainsk militär kastas i fängelse, eller råkar betydligt värre ut.

Ianina Mykhajlova klarade sig med ett snabbt förhör.

– Det tog fingeravtryck och ställde några frågor. Jag sa att jag skulle till min sambo i Moskva. De pratade betydligt längre med de som var yngre än 60.

Klockan fyra på morgonen kördes Ianina och de andra flyktingarna till Taganrog, en hamnstad i sydvästra Ryssland. På skyltar stod destinationerna dit de skulle skickas vidare.

– Det vara bara till de fattigaste delarna av Ryssland, säger Ianina. Hon uppmanades lämna ifrån sig sitt ukrainska pass.

– Jag sa att jag tappat det, att jag inte kunde hittade det när vi packade. Men jag hade gömt det i mina underkläder.

Flyktingarna fördes sedan till en idrottshall där de skulle övernatta. Ianina hade fått instruktioner av sin dotter att ta sig från Taganrog till staden Rostov och där hoppa på en buss mot Lettland. Hon tog sin väska och smög ut ur idrottshallen när ingen såg henne, stoppade en taxi och lyckades kliva på tåget till Rostov precis innan det lämnade stationen. Från Rostov följde en lång bussresa. Hon tog sig ut ur Ryssland via Lettland.

– När kvinnan i den lettiska tullen såg att jag skrivit ”Mariupol” som hemstad på min blankett började hon gråta.

Kom fram till sin dotter

Efter att ha rest genom Lettland och Polen kom hon fram till sin dotter i Lviv.

– Här började jag hämta mig och gick upp tre kilo i vikt. Jag behöver åtminstone två till, jag är fortfarande mager, säger hon.

Ianina Mykhajlova visar upp bilder på sin telefon från stranden i Mariupol en solig sommardag. Minnen från en stad som inte längre finns kvar.

– De dödade så många och ödelade allt. Ryssland säger att de ville befria människorna i Mariupol, men de enda de befriade oss från var våra lägenheter.