Kairo i Egypten, Kinshasa i Kongo-Kinshasa och Lagos i Nigeria är redan megastäder. Och enligt FN :s beräkningarna kommer flera snart efter: till exemple Luanda i Angola, Dar es Salam i Tanzania och sydafrikanska Johannesburg bland andra.

Fram till 2042 beräknar Världsbanken att antalet stadsbor i Afrika kommer att fördubblas, då över en miljard afrikaner kommer att bo i städer.

I en studie av den oberoende forskningsorganisationen Institute for Security Studies hävdas att den pågående urbaniseringen i Afrika saknar historisk motsvarighet. Flytten in till städerna hänger samman med den snabba ökningen av den unga befolkningen, som i högre grad är beredda att flytta till in till städer i jakten på ett bättre liv och arbeten med högre löner. Storstäderna lockar också såväl inhemska som utländska investerare.

Lagos har redan i dag 21 miljoner och är ett tydligt exempel på den ekonomiska dragningskraften. Lagos är Afrikas teknologiska knutpunkt och även ett mycket viktigt finansiellt centrum och utgör navet för en framgångsrik filmindustri, samt lockar många riskkapitalister. Lagosregionen stod för en tredjedel av hela landets BNP och bara en del av Lagos utgör en större marknad än ett helt land som till exempel Botswana.

Samtidigt har den snabba urbaniseringen också negativa sidor. Städernas redan hårt ansatta infrastruktur blir ännu mer belastad.

Ta Kongo Kinshasa till exempel där befolkningen beräknas öka med 61 personer i timmen fram till 2030. Och alla dessa nya invånare kommer att ha behov av arbeten, anständiga bostäder och en möjlighet att ta sig fram med allmänna kommunikationer samt tillgång till en rad samhällstjänster. Men den största delen av de som lever i Afrikas städer som Kinshasa bor i informella bosättningar eller slumområden som kännetecknas av brist på grundläggande service och riktiga arbeten.

I Kinshasa beräknas tre fjärdedelar av alla bostäder ligga i slumområden och även i Lagos är dessa områden utbredda. Experter varnar samtidigt för att slumområdena bara kommer att bli fler – om inte infrastrukturutbyggnaden hinner i kapp befolkningsökningen.

Ett annat problem är den informella ekonomin – som undgår beskattning. Den beräknas ligga bakom drygt 40 procent av BNP i södra Afrika. Det leder till att resurssvaga lokala myndigheter har mycket begränsade skatteintäkter.

Myndigheterna i megastäderna står därmed inför stora utmaningar, och även investerare skyr städer där infrastrukturen är för dålig och de lokala myndigheterna inte lyckas sköta sitt uppdrag. Samtidigt menar David Satterthwaite, som är expert på boendefrågor vid tankesmedjan International Institute for Environment and Development, att fokus måste ligga på städernas svagaste grupper.

– Städerna behöver starka, kompetenta och demokratiska myndigheter som arbetar tillsammans med låginkomsttagarna – i stället för att vräka dem, vilken allt för ofta sker, säger han.