Åke Nilsson är en riktig snidare

Det är inte så att Åke presenterar sig som en makalöst skicklig träsnidare med förmågan att kunna skapa vad som helst bara han får en kniv i handen. Men om han inte vore den lågmälda typen så skulle han gott kunna göra det, för här ser det inte ut att finnas några begränsningar i handlaget. Han ritar inte ens upp motivet på träet innan han börjar karva.

– Nej, det behövs inte, jag har ju bilden i huvudet, säger han stillsamt.

Som 25-åring bodde Åke i Karlstad och fick för sig att göra en gitarr.

– Det lyckades och då fick jag blodad tand. När sen mina systrar målade tomtebobarnen på porslin ville jag också göra den bilden, fast på mitt sätt. Det blev den första tavlan, berättar Åke.

Med åren har det blivit många fler tavlor med alla möjliga olika motiv. Gärna med bibliska bilder.

– Det är roligast det, då njuter jag, säger Åke med varm blick.

Inredde ett rum i föräldrarummet

Intresset ledde till att Åke inredde ett rum i föräldrahemmet i Östervallskog som ligger i västra Värmland, alldeles nära den norska gränsen. I en byggnad på den gården hade även familjens vän Willis Hultström sina snickerimaskiner.

– Hos honom var jag mycket och han lärde mig, säger Åke.

Så småningom flyttade Åke tillsammans med sin fru Lena till huset där han växte upp. När de hade fyra barn kändes det trångt så Åke byggde ut.

– Då fick jag det här källarrummet som snickarverkstad som en bonus, säger han nöjt.

Lärde sig bygga fioler

Åke fick kontakt med instrumentmakaren Evert Nilsson och lärde sig bygga fioler. Nu har Åke gjort sin nionde fela, som hänger på väggen i väntan på de sista detaljerna.

Nästan varje dag går Åke nerför trappan till det prydliga snickarrummet.

– Det är inte alltid jag gör så mycket, ibland blir det bara att jag tänker och funderar en stund, konstaterar han.

Då kände jag att det gick en varm ström uppifrån hjässan och ner genom hela kroppen. Jag kände att det hände något särskilt i axeln.

Stämjärn, skölpar, knivar och hyvlar finns uppradade. Men också en del saker som mer hör ihop med metallarbeten. Det visar sig att han har svets och svarv och annat i garaget.

– Jag är lite alltiallo och reparerar lite av varje vid behov.

En ljusbärare i metall till den egna församlingen har det också blivit.

År 1983 brann Östervallskogs kyrka, men bara två år efteråt stod den nya kyrkan klar. Då ville man ha en ny altartavla och Åke Nilsson var en av tre som lämnade in förslag. Åkes halvmeter höga träsnitt föll kyrkorådet i smaken och han började jobba på en större likadan tavla.

– Jag hade ett kort som jag fått i söndagsskolan när jag var barn med Den gode herden och det lilla lammet. Och den bilden utgick jag från, berättar Åke.

53 halvmetersplankor

Folk i bygden skänkte björkvirke. 53 stycken två och en halvmetersplankor limmade Åke samman till ett 400 kilo tungt stycke. När det hela hade nått rätt torrhalt började snideriarbetet, och för att komma åt från alla håll byggde Åke en liten vagn som han kunde flytta runt efter behov.

Här är det inga delar som gjorts separat och sedan monterats ihop, nej hela bilden är snidad ur ett stycke, precis som han alltid gör med sina små tavlor.

Arbetet tog ett halvår och altartavlan invigdes på Åkes 37-årsdag.

– Den är omtyckt, det är många som tycker den är ovanlig och vacker och det är ju positivt.

Åke berättar att han växte upp med Jesus i familjen, och det blev till tröst och trygghet under några år då familj och släkt råkade ut för flera dödsfall och sorger.

Likaså när Åkes högra axel började säga ifrån år 2000. Det blev bara värre och varken tabletter, sprutor, vila eller sjukgymnastik hjälpte. Han blev sjukskriven.

– Att snida var inte att tänka på, säger han och skakar stillsamt på huvudet.

Efter två år med ständig smärta var Åke i Holmedal där en evangelist var på besök. Det var ett mäktigt möte och efteråt dröjde Åke kvar och fick förbön.

– Då kände jag att det gick en varm ström uppifrån hjässan och ner genom hela kroppen. Jag kände att det hände något särskilt i axeln. Men jag sa inget till någon.

Gjorde armhävningar

Väl hemma gick Lena till sängs men Åke gick ner på golvet i ett annat rum och gjorde armhävningar.

– Jag var ju tvungen att pröva. Och det funkade!

Den natten sov Åke utan att vakna med smärtor för första gången på två år. Och på morgonen gjorde han armhävningar igen.

– Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag blev verkligen helad.