I en insändare/debattartikel i veckans nummer av Sändaren (se sid 24) skriver Gösta Stenström om smärtan av att förlora sitt andliga arv. Han är själv född på missionsstationen i Madzia och har livet igenom bevarat sitt engagemang för kongostaterna, framför allt Kongo Kinshasa där han bland annat arbetat som läkare.

Gösta Stenström var tveksam till bildandet av Equmeniakyrkan redan från start, eftersom han befarade att den nya kyrkan skulle tvingas göra andra prioriteringar när missionsländerna nu blev många fler än de sju som Missionskyrkan hade.

– Tyvärr har det blivit som jag befarat. De båda kongokyrkorna – i Kongo Kinshasa och Kongo Brazzaville – känner sig övergivna av oss. Naturligtvis måste Equmeniakyrkan ta ansvar för alla sina samarbetskyrkor men jag menar att de har ett särskilt ansvar för dem som man varit med och startat.

I sin insändare fokuserar Gösta Stenström på kongokyrkornas behov av hjälp för att bevara sitt språk – kikongo – och därmed sin kultur. Missionskyrkan gav stöd bland annat till utgivandet av böcker på kikongo-språket.

– Men problemet är så mycket större. Jag tycker att den internationella missionen överlag är illa skött i den nya kyrkan. Det som framför allt saknas i Kongo är pengar och en satsning på kyrkans nationella ledare. Våra systerkyrkor saknar också det engagemang som fanns i Missionskyrkans ledning och församlingar. Det minskade offrandet är en tydlig signal på att engagemanget svalnat.

Gösta Stenström efterlyser en strategi för det internationella missionsarbetet i Equmeniakyrkan. Gerard Willemsen, internationell samordnare i Equmeniakyrkan, säger att arbetet med att utarbeta en ny strategi pågår och ska vara färdigt vid årsskiftet. När Equmeniakyrkan bildades hade Missionskyrkan en regionalplan för Afrika som den nya kyrkan tog över.

En av de viktigaste frågorna i strategiarbetet anser Gerard Willemsen är att göra prioriteringar inom olika verksamhetsområden utifrån de ekonomiska förutsättningar som finns. I vilken utsträckning det blir någon satsning på bakongospråkens bevarande i den prioriteringen är han osäker om. ”Vi är ingen språkinstitution”, säger han.

Bertil Svensson, internationell rådgivare i Equmeniakyrkan och tidigare internationell missionssekreterare i Missionskyrkan, menar att Gösta Stenströms kritik måste tas på allvar. Även han ser att församlingarnas engagemang för Kongo minskat. En del hjälp kanaliseras direkt från församlingarna till systerkyrkorna utan att passera Equmeniakyrkan nationellt.

– Jag delar till viss del Göstas oro. Det var naturligtvis lättare att ha fokus på kongokyrkorna under Missionskyrkans tid då det inte var så många länder som skulle dela på kakan.

Men att gå så långt som till att återskapa Missionskyrkan tror inte Bertil Svensson är möjligt eller önskvärt. Nu gäller det för kyrkan att anpassa sig till den nya situationen och se till att alla kyrkor behandlas på lika sätt. Samtidigt menar han att Equmeniakyrkan har ett särskilt ansvar för de kyrkor som grundats via bildarsamfundens missionsarbete.

Gösta Stenström håller fast vid att tanken på att återskapa Svenska Missionskyrkan.

– Som jag ser det är det den enda lösningen, främst för det internationella arbetet, säger han.