Att få hjälp att dö både skrämmer och lockar

Dödshjälp heter med ett annat ord euthanasi och lånar då sitt namn från den grekiska dödsguden Thanatos. Han var son till nattens Gud Nyx, tvillingbror med sömnguden Hypnos, och personifierade den fridfulla döden.

Just så är det nog många som önskar sig den egna döden. Att stilla och fridfullt få somna in. Vad som sällan är stillsamt är där­emot samtalet om dödshjälp, och det är synd eftersom det rymmer så många frågor om liv, helighet och respekt för den enskildes vilja­.

Låt oss därför börja med att reda ut begreppen:

I Sverige är så kallad passiv dödshjälp laglig och innebär rätten att avstå från livsuppehållande behandling av en dödlig sjukdom. Somliga läkare menar att passiv dödshjälp är ett missvisande ord eftersom det snarare handlar om att ge patienten palliativ vård, det vill säga vård i livets slut­skede som vid behov kan ges vid särskilda vårdboenden, så kallade hospice. 

När smärtlindring och ångestdämpande mediciner inte hjälper kan den döende erbjudas terminal sedering vilket innebär att patientens sövs ner helt samtidigt som all annan behandling, inklusive vätsketillförsel, avbryts. Därmed inträffar döden inom ett par dagar.

Aktiv dödshjälp är däremot förbjudet i Sverige och innebär att man avsiktligt och genom en aktiv handling påskyndar döden. I begreppet aktiv dödshjälp ingår ibland också det som kallas för läkarassisterat självmord. Det innebär att en läkare på uttrycklig begäran hjälper en patient att ta sitt eget liv genom att skriva ut en överdos av ett preparat. Dock måste patienten själv utföra den dödande handlingen. Läkar­assisterat självmord är inte kriminaliserat i Sverige,  men läkaren riskerar att förlora sin läkarlegitimation eftersom World Medical Association betraktar både aktiv dödshjälp och läkarassisterat självmord som oetiskt.

I Sverige är aktiv dödshjälp därför ovanligt även om det finns ett mörkertal. Enligt en undersökning genomförd av Synovate Temos är det bara elva procent av svenskarna som anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor. Handlar det i stället om en person med ett gravt funktionshinder anser 44 procent att det bör vara förbjudet.

Men där svenskarna tycks vara positiva till att legalisera aktiv dödshjälp är deras politiker des­to mer skeptiska. År 1997 tog regeringen ställning mot att införa aktiv dödshjälp och inget av riksdagspartierna har sedan dess drivit frågan om en legalisering.

Men även om partierna officiellt är negativa och/eller passiva i frågan finns i dag enskilda riksdagsledamöter, från vänster till höger, som driver frågan. 

I vår omvärld är aktiv dödshjälp däremot ofta lagligt. I Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Israel, Kanada, Schweiz och i de amerikanska del­staterna Oregon, Colorado, Montana, Washington och Kalifornien. I bland annat Schweiz kan man teckna medlemskap i organisationer som Exit eller Dignitas. Medlemmen garanteras då en död utifrån de önskemål hen fyllt i som finns nedtecknat på ett plastkort som hen bär med sig.

De senaste åren har antalet som somnat in med hjälp av dessa organisationer ökat med 70 procent och i fjol utfördes nära 800 assisterade självmord. Den vanligaste patienten är en kvinna i 80-årsåldern som fått en cancerdiagnos eller som lider av något annat kroniskt smärttillstånd.

Att en liknande organisation i Sverige skulle kunna agera är osannolikt så länge som aktiv dödshjälp är olaglig. Däremot sam­arbetar ”Riksföreningen Rätten Till en Värdig Död” med Dignitas och verkar aktivt för en legalisering av aktiv dödshjälp i Sverige.

Vilka är då argumenten för att legalisera dödshjälp?

Ja, vem vet bättre än den enskilde hur hen vill somna in? Vem känner vår smärta bättre än vi själva? Argumenten för att legalisera aktiv dödshjälp handlar om just detta, individens rätt att själv välja och rätten till ett värdigt slut utan onödigt lidande. Då är läkar­majoritetens motstånd både paternalistisk och respektlöst mot patientens egna önskemål. Varken läkare, kyrka eller politiker vet bättre än vi själva och att möjliggöra aktiv dödshjälp utgår från ett patient- och anhörig­perspektiv.

Ett annat argument för aktiv dödshjälp är att vi då själva ges möjlighet att välja inte bara när, utan också var, vi vill dö. Då kan vi få somna in i den egna sängen eller sommarstugan, omgivna av våra anhöriga i stället för att som nu tvingas in på hospice. Bland de röststarkaste förespråkarna i Sverige för denna linje finns filosofen Torbjörn Tännsjö, förbundet Humanisterna och politiker som Barbro Westerholm (L) och Peter Eriksson (MP).

Och varför ska vi inte legalisera dödshjälp? 

Jo, för att det är lätt att vara tvärsäker om döden medan man är frisk, men en helt annan sak när man fått en diagnos. Livet är en gåva även när vi är sköra. Dessutom kan aktiv dödshjälp inte göras ogjord och det är orimligt att läkarkåren, som utbildat sig för att rädda liv, skulle få till arbetsuppgift att släcka det.

Och framför allt: Vems liv blir det som inte längre skall ses som värt att leva? Är det den som ligger sin familj till last tidsmässigt eller den vars organ bättre skulle behövas av någon annan? Och hur blir det med de människor vars funktionsnedsättning eller palliativa vård kostar sjuk­vården och skattebetalarna enorma summor varje dag? Hur kan vi garantera att döden då blir en möjlighet för patienten snarare än plikt gentemot anhöriga och samhälle?

Bland de röststarkaste motståndarna i Sverige finns Läkarförbundet, Funktionshinder­rörelsen och trossamfunden.

Sammanfattningsvis så har frågan om livets slut i alla tider, kulturer och religioner fascinerat människan. I ”Det sjunde inseglet” spelar Antonius Block schack med Döden och många är de målningar och skulpturer som viskar Momento mori, minns att du är dödlig. Kanske är kraven på aktiv dödshjälp bara ett uttryck för vår rädsla för svaghet och vår illusion om det perfekta livet? Kanske är det en rimlig vädjan om att slippa det lidande som vi förknippar med vissa diagnoser?

Oavsett vilket, tjänar vi alla på ett respektfullt och ödmjukt samtal. Det är vi skyldiga varandra och livet självt.

I nästa artikel tittar vi närmare på frågan om dödsstraff. 

Philip de Croy, teolog och thanatolog (läran om döden)