Carin Dernulf tar över staffettpinnen i Immanuelskyrkan

I det stimmiga kaféet Vetekatten på Kungsgatan i Stockholm finns också en mer avskild del, som är möblerad som ett finrum vid förra sekelskiftet. Det var en period då Immanuelskyrkan och andra missionsförsamlingar växte fram i Stockholm.

Även om sekelskiftsmiljöerna finns kvar så har kyrkan tagit stora kliv sedan dess. Om det då var män i svarta kostymer som stod i predikstolen och satt i styrelserummen så är det nu Ulla Marie Gunner som lämnar över till Carin Dernulf som föreståndare. Och om Immanuelskyrkan för hundra år sedan helt dominerades av etniska svenskar så är det i dag en mångkulturell gemenskap.

– Immanuelskyrkan är lite av ett minisamfund med en stor teologisk bredd, vilket jag tycker är väldigt roligt. När jag började som föreståndare fick jag tydligt utmaningen från styrelsen att föra ihop gudstjänstgrupperna med olika språk och traditioner, säger Ulla Marie.

Strävat efter större närhet

Hon har strävat efter att bygga gemenskap i församlingen under sina drygt tio år som föreståndare. Om olika grupper förr har skött sitt och inte alltid interagerat med varandra så har hon strävat efter en större närhet. Det är något som ruckat på somligas cirklar.

– Om man jobbat på ett sätt länge så är det inte gnisselfritt att ändra det, säger hon.

När man möter Ulla Marie och ­Carin så inser man snart att de är vana ledare. De har en hållning och tydlighet som ofta återfinns hos människor som andra vill följa. Och de vet att de ibland måste fatta tuffa beslut.

Konflikt om väggmålning med missionärer i Kongo

Ulla Marie berättar att en av de svåra konflikterna det senaste decenniet handlade om en väggmålning. I en av ­samlingssalarna i kyrkan fanns sedan 1970-talet en stor väggmålning som gestaltade missionen i Kongo, med vita missionärer som hjälpte den utsatta svarta befolkningen. Det var en stor målning som många som växt upp med Kongomissionen förknippade med stolta minnen. Men för andra, och speciellt för somliga med afrikanska rötter, speglade den en förlegad syn på afrikaner och mission.

– Det som gjorde mest ont var när barn med bakgrund i Afrika som skulle sitta där och fika med tavlan. Det gick inte att ha den kvar. Men det väckte många känslor att ta ner den, säger hon.

Största församlingen i Equmeniakyrkan

Carin Dernulf lyssnar intresserat. Hon lär sig om en församling som hon inte känner på djupet, men som hon nu ska bli föreståndare i. Det märkliga är att den första församling i Equmeniakyrkan som hon blir pastor i också är den största.

– Jag älskade att arbeta på Equmenia. Men jag längtar efter församlingstjänst och att få möta människor i olika skeden av livet.

Om Immanuelskyrkan är en församling med bredd så bör Carin Dernulf passa in. Hon är uppväxt i en alliansförsamling i Göteborg, men gick ofta till en missionsförsamling under uppväxten. Hon är utbildad på EFS teologiska högskola Johannelund och har varit föreståndare i en fri församling, Centrumkyrkan, där hon efterträdde pingstprofilen Stanley Sjöberg.

– Jag vill tro att det är en hjälp och en styrka med den bredden, säger Carin.

Carins erfareheter viktiga för framtiden

Ulla Marie tror också det. Hon försöker inte dölja att Immanuelskyrkan har utmaningar, och hon menar att Carins bakgrund och erfarenheter är viktiga för framtiden.

Barnverksamheten är en sådan del, där en innerstadsförsamling som Immanuelskyrkan fått kämpa.

– Många av våra medlemmar bor långt från kyrkan, och därför har det varit svårt att samla barn och unga under vardagskvällarna. Vi har fått lägga mycket av barnverksamheten på helgerna, säger Ulla Marie.

Jag frågar Carin Dernulf vad hon tror att församlingen behöver i dag.

– Man måste lära känna sammanhanget först. Men jag drömmer om – och jag menar inte att Immanuelskyrkan inte gör det i dag – att ännu mer utveckla så att det kan bli en kyrka för hela Stockholm. Jag har alltid brunnit för unga, och jag sett något av den misär som i dag finns bland unga i innerstaden. Tänk om vi kan få vara en plats som fångar upp dem, säger hon.

Allt går inte som planerat

Ulla Marie nickar och säger att hon delar den visionen. Hon berättar att som föreståndare i en stor församling är det ständigt stora och små frågor som hamnar i ens knä. Det gör att allt inte går som planerat.

– Den drömmen har jag inte kunnat förverkliga. Jag tror du är helt rätt ute, och det är en orsak till att jag tycker det är så roligt att du tar över, säger hon.

Carin ser också att det finns existentiella behov och frågor hos många vuxna, som kanske levt liv där karriär och materiella framgång värderats högst.

– Tänk om kyrkan får vara en plats dit vi kan bjuda in att utforska och växa i tron, att vi som kyrka kliver fram och erbjuder samtal. Jag tror att andra förväntar sig att vi är kyrka fullt ut, säger hon.

Redan i dag finns grupper i Immanuelskyrkan som ger utrymme för samtal.

– Jag tycker att vi behöver betjäna människor i Stockholm. Många mår dåligt, saknar samtalspartner och kan kanske inte sätta ord på sina känslor. Allt har handlat om jobbet och det som kan köpas för pengar, men man vet inget om försoning, säger Ulla Marie.

Verksamheter behöver ibland läggas ner

Nya satsningar kan ibland innebära att andra verksamheter måste läggas ner. Carin använder gärna Equmenias motto: ”Blås där det glöder”. Församlingen ska satsa där det finns liv och något växer. Ulla Marie är inne på samma linje.

– Men det som man lämnar, det ska man tacka Gud för och visa tacksamhet för. Det tycker jag är viktigt, säger hon.

Den församling som Carin tar över är en kyrka som i jämförelse med de flesta andra svenska frikyrkor har mycket stora resurser, både sett till personal och pengar. Att församlingen också är Equmeniakyrkans största har gett den en speciell roll. Ulla Marie berättar att den ibland omnämnts som samfundets domkyrka, men det är inte ett uttryck hon uppskattar.

– Det är inte något som stämmer överens med vår teologi ­eller med oss som folkrörelse, säger hon.

Men har Immanuelskyrkan en speciell roll i samfundet?

– En tidigare ordförande sa att om Immanuelskyrkan ska få igenom något på kyrkokonferensen så måste vi lägga fram det motsatta förslaget. Det finns en liten spänning mellan stad och land. Jag tror det finns en förväntan på att församlingen ska ta ledningen i vissa frågor, men samtidigt har man inte så stor respekt för Immanuelskyrkans linje eftersom vi ligger i Stockholm, säger Ulla Marie.

Behöver Immanuelskyrkan alls samfundet?

– Absolut. Vi är inte bra på allting, vi behöver lyssna och få hjälp. Och vi behöver teologiska samtal och den gemensamma grunden. Sedan är också utbildningsfrågan extremt viktig inför framtiden, att vi kan få välutbildade medarbetare, säger Ulla Marie.

Ett område där församlingen gör avtryck på samfundet är jämställdheten. Det är ovanligt med kvinnliga föreståndare i stora församlingar. Av Equmeniakyrkans tio största församlingar är det bara ytterligare en som har en kvinnlig föreståndare, Equmeniakyrkan i Värnamo. Varken Ulla Marie eller Carin vill dock i första hand ses som representanter för ett kön.

– Vi är inte lika, vi kommer med olika bakgrunder, vi har ­olika erfarenheter. Det handlar om person, säger Ulla Marie.

Men de är övertygade om att många kvinnor som är ledare möter liknande utmaningar.

Motigare vara ledare som kvinna

– Det är motigare att vara ledare som kvinna, det är inte annorlunda i en församling än i samhället i stort. Man får andra kommentarer än en man. Jag tror att det är lite gammalmodiga före­ställningar om kvinnor som ibland blandas in. Redan i min första pastorstjänst bestämde jag mig för att inte koka kaffe för att inte trilla in i den rollen, säger Ulla Marie.

– Jag tror också det finns vissa föreställningar om kvinnliga ledare som hänger kvar, som att man alltid ska vara nästan ska vara moderlig och aldrig ta obekväma beslut, säger Carin.

– Om man fattar sådana beslut så bryter man mönstret för att vara den moderliga och omhändertagande, säger Ulla Marie.

Betyder det något att det är en kvinna som är föreståndare i ­Immanuelskyrkan?

– Jag var i Sydkorea med vår ­koreanske pastor. Där finns det inga kvinnliga föreståndare i den presbyterianska kyrkan. Han knuffade fram mig längst fram, för han var stolt över mig. Man märker att det betyder något för kvinnor i församlingen, inte minst i den koreanska och internationella gruppen. Där har jag fått mycket positiv uppbackning, säger Ulla Marie.

Vad är det då som får dem att orka? Ulla Marie har en längre sjukdomsperiod bakom sig, då hon inte längre hade kraft att göra det som hon tidigare funnit styrka i. Att ta en promenad i skogen, eller ens att skriva, var uteslutet.

– Jag memorerade psalmen I Guds tystnad får jag vara ordlös, stilla, utan krav. Och så mediterade jag över den i ett år. Man får finna sina små hjälpmedel, säger Ulla Marie.

Carin tar fram ett enkelt träkors ur fickan. För henne är det en konkret påminnelse om Jesus i en ofta hektisk vardag.

– Jag försöker förstås också ta längre stunder av andakt, men för mig är korset en stor hjälp när man är nervös, glad eller sorgsen. Jag håller det och ber en bön.