Behöver kvinnokampen kvinnoförbunden?

Medlemstalen i de politiska kvinnoförbunden har rasat något snabbare än motsvarande siffror för moderpartierna. Centerkvinnorna hade 75 000 medlemmar för 40 år sedan, i dag har man 7 500. Förbundsordförande Sofia Jarl tror dock inte att kvinnoförbundet spelat ut sin roll.

– Nej, tvärtom. Vi behövs mer än någonsin med tanke på att det finns starka krafter i samhället som strävar åt fel håll. I Europa höjs röster mot fri abort, och diskrimineringen mot kvinnor i arbetsliv och familjeliv finns kvar. Vi måste peppa kvinnor att kämpa för sina rättigheter och mot förtryck.

Centerkvinnorna har, liksom kvinnoförbunden överlag, svårt att attrahera unga kvinnor. Kristina Yngwe är 34 år och har varit aktiv i Centerkvinnorna sedan 2014. Hon tror att svårigheten att rekrytera nya, unga medlemmar inte är unik för kvinnoförbunden utan är ett generellt problem för det civila samhället.

– Det finns jättemånga unga kvinnor som brinner för jämställdhetsfrågor ur olika perspektiv, men medlemskap i ett förbund är inte längre det sätt man väljer att engagera sig på. Därför måste vi tänka nytt kring hur vi kan fånga upp det engagemang som finns bland många unga, säger hon.

Kvinnoförbundens storhetstid var på 1950, 1960- och 1970-talet enligt, statsvetarprofessorn Lena Wängnerud. Samtidigt som kvinnoförbunden minskat så har den kvinnliga representationen i riksdagen ökat och ligger sedan 1994 på 44 procent.

– Jag tror att kvinnoförbunden har haft sin storhetstid, men att de inte är betydelselösa. De har radikaliserat debatten i frågor som rör jämställdhet och kvinnors rätt till ett eget liv och en egen röst i samhällsdebatten. Kvinnoförbunden har fungerat som blåslampor och skyndat på utvecklingen. Att det är 44 procent kvinnor i riksdagen i dag har inte kommit av sig självt, säger hon.

Lena Wängnerud är dock inte säker på att kvinnoförbunden i sin nuvarande form kommer att finnas kvar om tio år. Hon tror att det ändå kommer att behövas någon form av forum där man också fokuserar på männens potentiella förändring, exempelvis genom lagstiftning om pappamånader och sexlagsköp.

Hillevi Larsson är vice ordförande i S-kvinnor som vänt sitt medlemstapp och nu är det största kvinnoförbundet. Hon hoppas på fler kvinnliga tvärpolitiska mötesplatser framöver, men menar att de inte kan ersätta kvinnoförbunden.

– Dels finns ideologiska och partipolitiska skiljelinjer även bland feminister, därför behövs olika kvinnoförbund på samma sätt som det behövs olika partier. Kvinnoförbunden har en viktig roll som pådrivare för jämställdhet inom sina respektive partier. Även partiernas medlemstal minskar, men det är ingen som förespråkar att de ska läggas ner, istället föreslås medlemsvård och medlemsvärvning. Detsamma gäller kvinnoförbunden, säger hon.

Två av riksdagspartierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har inga kvinnoförbund. Ida Gabrielsson, ordförande i Vänsterpartiets kvinnonätverk, säger att det är ett medvetet val.

– Vi vill inte att de utåtriktade feministiska politiska frågorna ska flytta från ett statusfyllt organ som partistyrelsen till ett mindre statusfyllt organ som ett kvinnoförbund skulle riskera att vara.  Kvinnonätverket arbetar för att stärka kvinnor internt i partiet. 

Kristdemokratiska kvinnoförbundet har 1500 medlemmar, varav tio procent är män. Att förbundet inte attraherar fler menar förbundsordförande Marie-Louise Forslund Mustaniemi beror på att man har begränsade resurser för rekryteringsarbete. I KD:s kvinnoförbund talar man hellre om jämställdhet än om feminism.

– Vår ansats är att män och kvinnor ska göra något tillsammans. Feminism signalerar rödstrumpe-vänstern, och vi vill inte ha ett ”talibantänk” omkring män. Förändringar kan bara ske om män och kvinnor samarbetar, säger hon.