Bhagwan – gurun som trots allt inte blev 1000 år

På hösten 1976 började jag tredje årskursen i gymnasiet. Det var på Duveholmsskolan i Katrineholm och det var enbart i trean vi läste religionskunskap. Men vi hade förmånen att ha en mycket kompetent och inspirerande lärare – baptisten Torsten Bergsten, som disputerat i kyrkohistoria. Höstterminen ägnades åt naturreligioner, hinduism och buddhism. Särskilt intressant var det när vi fick besök av Hare Krishna-munkar – inte minst för mig som lyssnat mycket på ”den religiöse Beatlesmedlemmen” George Harrison.

Krishna-rörelsen hade stränga krav på sina medlemmar. Enbart vegetarisk mat var tillåten och alla droger var förbjudna. Detta gällde även kaffe och te. Sex var helt förbjudet även inom äktenskapet – om det inte skedde i barnavlande syfte.

Samtidigt dök ett par lärarvikarier upp på skolan. Det var ett gift par – en svensk man med en brittisk hustru. Det ryktades att hon härstammade från en gammal engelsk kungaätt. Hur sant detta var vet jag inte. Paret hade levt i hippiekretsar i Amerika och en dag fick vi en mycket ovanlig engelsklektion när kvinnan hoppade in som vikarie. Vi fick lyssna på en inspelning med en man som sades vara så helig och vis att han kunde leva i tusen år. Han hette Bhagwan Shree Rajneesh.

Det var första men inte sista gången jag hörde talas om denne indiske guru. En kamrat som i dag är psykolog blev snart mycket intresserad – inte minst sedan han börjat sällskapa med parets dotter. Flera av Bhagwans böcker dök upp hos min kamrat liksom tidskriften Nexus, som hade ett inslag om Bhagwan i varje nummer.

Jämfört med Hare Krishna var Bhagwans budskap mer tilltalande för en tonåring. Visserligen borde man helst äta vegetarisk kost. Men sex var inte förbjudet utan sågs som ett steg på en andlig utvecklingsresa. Bhagwan kombinerade en syntes av alla religioner med de utlevelseterapier som då var på modet: gestalt-, primal- och rebirthingterapier. Dessutom förekom olika meditationstekniker. ”Livet är ett mysterium som skall upplevas, inte ett problem som skall lösas” var Bhagwans devis.

Bhagwan hade på den tiden sitt centrum i Poona i Indien. Hans lärjungar kallades sannyasins. De fick anta indiska namn och bära rödfärgade dräkter. År 1981 flyttade Bhagwan sitt centrum till Oregon i USA. Dit sökte sig bland annat Ted Gärdestad, vilket framgår i filmen om hans liv.

En annan person som sökte sig till Oregon var Rudolf Bahro. På 1970-talet var Bahro en politisk teoretiker i dåvarande DDR (Östtyskland). Han kritiserade kommunistdiktaturen utifrån ett marxistiskt perspektiv och blev därför extra obekväm. I slutet av 1970-talet utväxlades han till Västtyskland, där han 1979 var med om att bilda det gröna partiet. När jag på 1980-talet läste statskunskap och idéhistoria skrev jag flera uppsatser om honom. Men i mitten av 1980-talet reste även Bahro till Bhagwan i Oregon.

1985 flyttade Bhagwan plötsligt tillbaka till Poona. Nu bytte han plötsligt namn till Osho och kallade sig så fram till sin död 1990. Gurun blev alltså inte tusen år som vår lärare trott.

Varför lämnade Bhagwan Amerika? På betalsajten Netflix kan man nu se en ingående dokumentärserie om rörelsens etablering i USA. Serien heter Wild Wild Country och fokuserar på sektens konflikter med ortsbefolkningen i staden Antelope, Dokumentären är mycket välgjord och dess stora styrka är att den tar hänsyn till alla berörda parter – anhängare, motståndare, jurister och politiker. Det krävs dock att tittaren orkar se sex entimmesprogram om ett och samma ämne.

Redan när sekten köpte en ranch utanför staden Antelope började konflikterna. Först utmanades den konservativa moralen av medlemmarnas sexliberala livsstil. Sedan försökte sekten ta över stadens styrelse. När Bhagwan själv anlände till Oregon togs han emot som en ny Jesus. Men han red inte in på en åsna utan åkte i en av sina många Rolls Royce-bilar.

Sekten styrdes i praktiken inte av Bhagwan själv utan av hans kvinnliga sekreterare Ma Anand Sheela. Medlemmar och besökare övervakades med bandupptagningar. Detta gällde även Bhagwan själv. Oönskade personer drogades eller utsattes för mordförsök. I ett laboratorium tillverkades mediciner, droger och gifter. Dessutom odlades bakteriestammar och gruppen tros ha legat bakom ett utbrott av salmonella.

En egen armé byggdes i praktiken upp med dagliga skjutövningar. Man gjorde till och med ett försök att mörda en politiker som gått emot sekten. Men när Sheela planerade att mörda Bhagwans läkare, som hon trodde ville förgifta honom, bröt han med henne. (Mordet planerades faktiskt i ett rum som kallades ”Jesusgrottan”.) Sheela och hennes närmaste medarbetare dömdes till fleråriga fängelsestraff, som nu är avtjänade. Bhagwan utvisades från USA. Det var därför han flyttade tillbaka till Indien.

Dokumentären ger en nyttig lärdom om hur hårfin gränsen kan vara mellan äkta och falsk religion. Människor som allvarligt söker livets mening kan lätt hamna i rörelser som leds av manipulativa personer. Bhagwansekten utövade kanske inte så stor lockelse på troende kristna. Men det fanns ”kristna” grupperingar som på många sätt liknade denna sekt – till exempel Moses Davids Children of God, som nu kallas Familjen.

Det vore önskvärt om SVT ville visa serien så att den blir tillgänglig för fler än dem som har tillgång till Netflix. Själv har jag sett dokumentären hemma hos en bekant. Serien är som sagt både välgjord och nyanserad. Dess största brist är att den nästan helt förbigår rörelsens uppkomst i Indien. Varför lämnade en filosofiprofessor sin lärostol för att i stället bli guru?

En annan fråga är hur Bhagwan kunde få så stort genomslag? Kanske var det kombinationen av religion och psykoterapi som gjorde detta. (Det fanns på 1980-talet även kristna som trodde att Bhagwan kunde bota psykiska sjukdomar.) Kanske var det attityden att man samtidigt kunde vara religiös och ha ett aktivt sexliv. (För kristna var det vid denna tid ofta en fråga om antingen eller – såvida man inte valde att gifta sig i omogen ålder.)

När Beatles mediterade för Maharishi spreds också ett intresse för indisk religion i västvärlden. Många valde sedan att gå vidare och följa andra gurus. Själv kände jag aldrig någon som åkte till Bhagwan. Men en grannfamiljs dotter reste till en annan indisk guru – Sai Baba. Dottern berättade övertygande hur hon sett honom omvandla aska till medaljonger med Jesusbilder. Men även Sai Babas stjärna föll – inte minst sedan han anklagats för sexövergrepp mot manliga lärjungar.

Själv har jag bara ägt en enda bok av Bhagwan. Jag slängde den i samband med en flytt för tolv år sedan. När jag köpte boken tillrättavisades jag av en frikyrklig bekant: ”Det behövs inte några nya religioner”, sa han. ”Det räcker så gott med den vi redan har”. Men det var inte som sökare jag köpte boken utan som religionsintresserad. Jag fick samma kritik av en släkting när jag berättade att jag läst hela Koranen. Det tycks vara ett arv från läsartiden att tro att man skall undvika att läsa vissa böcker för att inte påverkas av dem.

Ingemar Andersson