Han utstrålar något vänligt och förtroendeingivande, Elver. En tillgång för en som fört samtal, förhandlat och mött människor i alla möjliga situationer genom livet. Hans erfarenhet och berättelser om vad han varit med om, är att ta del av ett stort stycke nutidshistoria.

– Jag hoppas att det inte låter som att jag förhävde mig?

Elver ringer efter vårt möte för att fråga om han ändå tog i för mycket när han berättade om sitt liv. Trots att han varit riksdagsman i årtionden för Folkpartiet (numera Liberalerna), skakat hand med Nelson Mandela, tillsatt Missionsförbundets första kvinnliga riksevangelist, övernattat med ministrarna i Nordiska rådet och varit bänkkamrat med Gunnar Sträng så är ödmjukheten hans klangbotten. Elvers passion har varit att arbeta för något som ska bli bra för många människor.

– Engagemanget för föreningar och politik fick jag nog med mig med modersmjölken. Vårt hem präglades av öppenhet för allt från släkten till sommarbarn från storstan, luffare och övernattande predikanter. Vi hade en stor diskussionsglädje som gjorde mig intresserad av samhällsfrågor.

Genom årtionden har han haft ordförandeposter i bland annat Svenska missionsförbundets styrelse, Motormännens helnykterhetsförbund och Vuxenskolan. Hur han fick ihop det parallellt med 32 år som veckopendlande riksdagsman förefaller vara en omöjlig ekvation. Men Elver får förklaringen att låta enkel.

– Jag var ju ändå i Stockholm på veckorna. Då kunde Walter Persson, som var missionsföreståndare under många år, komma till mitt rum på riksdagen. Där jobbade vi tills frampå småtimmarna. Det var ju rätt mycket arbete med att sköta ett samfund så det var tur att jag var i Stockholm. Annars är ju bekymret med idealitet ofta ett högt pris för familjen att betala – ett pris som min fru i allt väsentligt har fått betala!

Han säger att han inte är ängslig till sin natur, vilket är bra eftersom hans roll ofta gjort att han varit lite extra påpassad. Fast det har inte enbart varit lustfyllt.

– Klockan sju på morgonen en nyårsdag, ringde någon till mig som riksdagsman. Han sa ”jag stör väl inte? Jag tänkte att du nog inte var borta såhär på nyårsdagen”…

Elver ler åt minnet men förefaller ta det, som så mycket annat, med upphöjd ro.

– Jag har haft förmånen att inte ligga vaken om nätterna. Är man del av en styrelse hör det också till sakens natur att ta tag i problem.

Det har funnits utrymme för handlingskraft. Han beklagar att så många arenor, som kyrka, idrottsrörelse och studieförbund, idag saknar de ideella som förr ”bara fanns”.

– När jag hade börjat jobba var jag ledare för ett läger med Våra pojkar, VP, i kyrkan. På den tiden hade man två veckors semester. Så jag lade ena veckan på lägret men sedan hade jag ju ändå hade en vecka ytterligare att vara ledig på. Det skulle nog låta konstigt i dag.

Elver är stolt över att ha varit bonddräng och sågverksarbetare i byn där han tillbringade sin ungdom, i Bälinge i utkanten av Alingsås. Men det är postiljon som är hans titel. Det är vad som alltid stått i telefonkatalogen, konstaterar han.

– Att ha en statlig tjänst ansågs ju stabilt på den tiden och att arbeta på en myndighet hade viss status.

Genom jobbet gick Elver flera kurser och utbildade sig bland annat till förman.

– Jag har haft ett privilegierat liv, trots att jag inte har tagit vare sig realen eller studenten, är något av det första Elver Jonsson säger.

Ändå är det just bildning som varit en röd tråd i allt hans engagemang. Både som politiker med folkbildning på agendan och som engagerad i Studieförbundet Vuxenskolan. Själv gick han i femårig B2-skola som innebar att alla elever i folkskolan gick i samma klassrum, med en och samma lärare.

– Vår magister var också slöjdlärare och kantor i byn. Och även om skolformen hade sina brister, som att vi inte läste några språk, så övervägde fördelarna. Vi lärde oss att samarbeta med både äldre och yngre barn eftersom vi läste samma ämnen och fick samma läxor. Och vi hade en väldigt tydlig respekt för läraren.

De förmågorna har Elver haft nytta av genom livet. Även söndagsskola och SMU gav bildning, liksom radiokurser, utbildning genom jobbet, en termin statsvetenskap och ”otaliga studiecirklar”, både som deltagare och ledare. Och Elver har inte försuttit chansen att förkovra sig. Med riksdagens kristna grupp tog han initiativ till en studieresa till klassiska missionsområden kring Kongofloden. I en följande interpellationsdebatt med utrikesminister Anna Lindh kunde man bland annat konstatera att Västvärlden alltjämt har en kolonial skuld att betala. Ett möte som gjorde avtryck på Elver, bland alla toppolitiker de då mötte, var ändå det med psalmförfattaren Nkonko Halilaires änka.

– Hans psalm Se jag vill bära ditt budskap, Herre, psalm 89, är min favorit. Den vill jag ska följa mig ända till slutet.

Elver säger det enkelt konstaterande. Lika enkelt konstaterar han att jo, kroppen är numera behäftad med tumörer som en dag kommer att ta hans liv. Men vid nyss fyllda 84 är han tacksam över ett långt och innehållsrikt liv, att det kanske närmar sig sitt slut är något han förefaller ta med ro.

Han önskar dock att kunskapen om det svenska samhällets goda grund, med ideellt arbete inom folkrörelserna som bas, ska uppmärksammas och värnas även hos framtida generationer.

– Väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och den fackliga (arbetar)rörelsen gjorde väldigt mycket samma sak. De byggde vår demokrati. De blev ett slags god samhällsväckelse som förmådde förnya känslan av ett ansvar inte bara för oss själva utan också för våra grannar och dem vi inte känner. Att folkrörelserna och deras ideal är försvagade nu, är något mycket allvarligt! Vi skulle så att säga behöva fler spelare på planen och färre på läktaren.

Sportreferensen är inte heller någon tillfällighet. Också inom idrotten har Elver varit aktiv, även om hans mamma tyckte det var onödigt att gossen tröttade ut sig på orienteringsbanan i skogen istället för att jobba sig trött av fysiskt arbete hemma på gården.

50 år för mitt och Elvers möte, i en skog nära det kaffebord där vi ses, befann han sig på repövning när en mc-ordonnans dök upp med ett telegram: Elver hade fått plats i riksdagen. Han tog plats i det ögonblick då Sverige övergick till enkammarriksdag och som bänkkamrat fick han finansminister Gunnar Sträng, som liksom Elver hörde hemma i Älvsborgs län.

– Han var äldst och jag var yngst. Han var en härlig person på många sätt och kunde hålla timslånga inlägg. Jag frågade honom om det inte var svårt utan manus men då sa han att anteckningar på baksidan av ett Konsumkvitto räcker långt…

Folknykterhet är en fråga som Elver arbetat intensivt med. Förutom sitt ideella engagemang har han också varit med om att driva igenom det Sverigeunika riksdagsbeslutet om strängare promillegränser i trafiken. Elvers har träffat de flesta svenska, kända politiska profilerna, kungligheter och ministrar. Hans politiska karriär sträcker sig långt utanför det egna partiet. Bland annat satt han 23 år i Nordiska rådet och bodde då regelbundet på internat med de nordiska ministrarna. Danska statsminister Anker Jørgensen blev en av de närmaste vännerna under den här tiden, i ett samarbete som Elver också vill lyfta fram för styrkan i att de nordiska ländernas är så lika varandra.

Ett möte som Elver sätter lite högre än alla andra, är när han personligen fick träffa Nelson Mandela och skaka hand.

– Det håller jag för mitt största politiska ögonblick.

Elver avrundade sin långa politiska karriär som kommunalråd i hemstaden Alingsås. En ”reträttplats” som blev mer utdragen än vad som var tänkt, då han återvaldes i två omgångar i lokalpolitiken. Trots alla år iväg från hemstaden är det i det lokala sammanhanget Elver har sitt hjärta: I familjen, i den egna församlingen i Equmeniakyrkan i Alingsås, i hembygden.

– Simple is best. Här finns så mycket genuint engagemang hos människor, och en inspiration att arbeta för andra, som jag tror är bättre i många skogsbygder på landsorten än bland höghusen i stan.