Broder ­Johan tror och tvivlar på klostret

Det är eftermiddag på ålderdomshemmet i Joncy, elva mil norr om Lyon i östra Frankrike. Luften är stilla men inte för varm. På vidsträckta åkrar utanför betar traktens stolthet, charolais-korna.

Les résidents, de boende, väntar i dagrummet, några i sina rullstolar och några med käppen i handen. Ingen säger något. Här brukar det vara minnesträning eller musik, men varannan onsdag firas mässa och varannan onsdag hålls bönestund, ­organiserat av Pastorale de la Santé, ­katolska kyrkans unge­färliga motsvarighet till sjukhuskyrkan.

Ville göra en insats för de gamla

Broder Johan kommer varje onsdag, något han gjort sedan nedstängningen av samhället i samband med pandemin. Livet blev alltför ensligt för de gamla, tyckte han och ville göra en insats.

Att broder Johan är efterlängtad råder det inga tvivel om när vi hör hans samtal med en sängliggande dam i ett litet rum. Han småpratar vänligt och när mässan väl börjar sitter damen med. Det här är inget hon vill missa även om kroppen bjuder motstånd.

I byn bor Yann Richard, pensionerad professor från Sorbonne, med specialitet religionssociologi och persisk litteratur. Han ­läser och kommenterar evangelie­texten enligt Matteus som föreståndaren kopierat, och delar ut brödet. Nästa gång mässa firas är det broder Johans tur att leda.

Ber att få ett enskilt samtal

Ibland ber någon av de äldre att få ett enskilt samtal med Johan, berättar han när vi tar bilen hem till Johans hyrda hus i La Vineuse. Här har han bott i tre år.

– Jag levde i Alsace i östra Frankrike med några andra Taizé­bröder i sju år. Jag tyckte om att vi fanns i samhället, att vi levde ute bland människor, säger han.

Brödragruppen i Alsace delade på sig 2019 för att flytta till nya ­platser och Johan återvände till Taizé. Men han kände att han inte orkade med livet i kommuniteten, med alla ungdomar och grupper och planering av nästa stora möte, som han säger.

Varje gång jag varit beredd att ta klivet ur kommuniteten, har en tråd hållit mig kvar. Så är det nu också.

Han talade med priorn och de kom överens om att han skulle bo i La Vineuse, en kort bilresa från klostret, där han tar hand om en äldre man. Men han fortsätter att komma till Taizé då och då för att träffa de andra bröderna och fira mässa.

– Mina tvivel kring livet i klostret har levt i mig länge men varje gång jag varit beredd att ta klivet ur kommuniteten, har en tråd hållit mig kvar. Så är det nu också, säger Johan och visar runt i sin lilla ateljé som en gång var en verkstad för vespor.

Skapar vykort av träsnitt

I ateljén skapar han vykort av träsnitt som säljs i klostret och som också illustrerade boken På långt håll har jag sett ditt ljus, texter om och av broder Roger, broder Alois och broder Johan, som kom häromåret och berättar om livet i kommuniteten.

– Jag har fört andlig dagbok i många år och jag delar gärna med mig av vad jag skriver. Jag märker att andra tycker om att lyssna när jag citerar ur den andliga dag­boken. Jag har också tankar på att skriva en roman i klostermiljö. Jag har ju en del att hämta ur.

Broder Johan växte upp som ett av sex barn till biskopen i ­Skara, Sven Danell, och hans hustru ­Miriam. Han var tidigt en sökare.

– Det fanns ett behov hos mig att få klarhet: finns Gud? Jag landade i: Ja, jag tror det och nästa fråga kom: Vill Gud något med mitt liv? Om ja, vadå? Jag läste evangeliet om lärljungarna som lämnade allt för att följa Jesus. Jag kände att det var något sådant jag ville göra.

Broschyr om Taizé

Hans pappa kom en dag hem från evangeliska kyrkokonferensen med en broschyr om Taizé och Johan tänkte att det här var det närmaste han kunde komma. Ett protestantiskt kloster passade honom. Om han inte behövde bli katolik för att gå in i en kommunitet, föredrog han det.

Johan hade en kamrat, Krister, med liknande funderingar. Tillsammans bestämde de sig för att åka – med en termin kvar till studenten. De skrev varsin lapp till föräldrarna och lämnade sina hem.

– Tyvärr gick vi skilda väger, säger Johan. Krister var enda barnet och hans föräldrar blev förtvivlade när han rest. Hans pappa kom ner och hämtade ­honom. Pappan bad priorn att Krister skulle få komma hem och ta sin studentexamen. Sedan kom han aldrig tillbaka.

De första sju åren i klostret minns broder Johan med stor glädje. 1966 avlade han sina löften. Han levde ett tillbakadraget liv i den ekumeniska kommuniteten, i ödmjukhet och enkelhet med kristen enhet, försoning, ekumenik, ett rikt böneliv närmast sitt hjärta. Det liv han levde som han hoppats på.

Men runt 1970 förändrades Taizé med den stora tillströmningen av ungdomar, sprungen ur en intellektuell nära på folkvandring orsakad av 68-rörelsens idéer och samhällsdramatik.

– Successivt förvandlades platsen till en missionsstation. Det var inte alls så jag hade tänkt. Jag förstår de bröder som kom ­sedan, som lärde känna kommuniteten som den blev, de har ju valt detta. Och för dem är det ju ett jättefint arbete. Men jag bar det andra med mig, hur det hade varit och hur det hade varit för mig.

Men även om han tyckte de många besöken kostade på, tog han emot nästan alla svenska grupper som kom och blev en kär gestalt för de svenska ­ungdomarna som kom ner.

Omprövanden av klosterlivet

Tron har inte sviktat, däremot har klosterlivet som det utvecklade sig rest tvivel och lett till omprövanden. Hittills har de mynnat ut i att han inte är klar med livet här.

Hur hade hans liv gestaltat sig om han gjort som buddhisten Björn Natthiko Lindeblad som var munk i många år och sedan gifte sig? Skulle det vara möjligt att kunna leva på olika sätt i sitt liv? Vilka vägar finns kvar att vandra, som 79-åring? Och hur skulle en klosterreform kunna leda till frid för sökande själar i dag? Det är frågor som broder Johan tänker på.

– Vi lever för mycket kvar i medeltiden. Vi måste hitta en ny form av andligt klosterliv som hör till vår tid. Att engagera sig för resten av sitt liv är något mycket svårt för ungdomar i dag. Vi måste ställa oss frågan hur vi ska anpassa oss. För jag tror verkligen att många ungdomar skulle må bra av att prova på kloster­livet en tid.

Har inte försakat något

Broder Johan säger att det i dag inte finns något som han direkt längtar efter och han upplever inte heller att han försakat något, men ändå finns en önskan kvar som han hoppas kanske kan förverkligas.

– Gud ledde mig till Taizé. ­Kanske leder han mig till något nytt ställe. Jag skulle gärna vilja verka tillsammans med någon broder på en plats där jag ­lever i ett sammanhang och finns för andra i deras vardag. Kanske skulle jag kunna starta något i Sverige?