Bröderna hjälper massajbyar i Tanzania att gå framåt

För att ge en förståelse för miljön de rör sig i visar Carl bilder från massajbyn uppe bergen, och filmklipp på hur folk hjälps åt när han kört fast med jeepen på den leriga branta vägen till byn som ligger 2 000 meter över havet.
– Oj, nu längtar jag hem, säger Erik med en suck.
För honom är Afrika mer hemma än Sverige. Bröderna har mer eller mindre växt upp i Afrika. Erik mer och Carl lite mindre. Erik har även bott där större delen av sitt vuxna liv.

Föräldrarna var missionärer

Deras föräldrar var missionärer och de i sin tur kom från missionärssläkter vilket har präglat personligheterna.
Med glimten i ögat och mycket värme berättar Carl och Erik anekdoter om hur kulturerna kan både krocka och mötas. Många roliga situationer har uppstått när afrikaner inser att de här ”vitingarna” kan språket lika bra som de, att de delar kultur, kan relatera till samma saker och att de kan skämta på kulturellt rätt sätt.
De båda brödernas kärlek till folket och miljön gör att de kan skapa förtroenden. Bakgrunden är också en förutsättning för att veta i vilka sammanhang det går att bygga tillit.
Vi möts hos Carl som bor vid vägs ände i skogskanten intill en sjö. Att leva naturnära är viktigt för dem båda. Jakt är en del av brödernas intresse, och att äta det naturen ger tycker de känns självklart.

Jakten blev upprinnelsen

Det var jakten som blev upprinnelsen till den förening de nu driver.
Erik och några vänner skulle jaga i den stora skog som klär toppen av berget Ketumbeine i norra Tanzania.
– Jag satte mig och pratade med byledaren eftersom jag vet hur viktigt det är med relationsbyggande där. Jag frågade vad de behöver och det visade sig att de hade ingen skola så de ville ha hjälp att få en, berättar Erik.
Detta var i slutet av 1999 och året därpå grundades föreningen Villages Going Forward (VGF).
De har sakta prövat sig fram till vad som fungerar och är hållbart.De började med en by, men har sedan utökat till tre av de byar som finns på bergssluttningarna. Storleken på insatserna skiftar med behoven och vilken respons de får. 
– När de andra ser hur vi samarbetar får de förhoppningsvis en förebild att ta efter, förklarar Erik.

Skolsystemet i Tanzania är statligt och innebär att staten utbildar och avlönar lärare som placeras ut i byarna. Undervisningen sker på det officiella språket swahili, men det kan inte de här barnen när de börjar i skolan. 
– Därför avlönar vi hjälplärare som kan massajernas stamspråk och kan vara ett stöd för barnen både i förskolan och skolan, säger Carl.
Hjälplärarna jobbar heltid och mellan 5 000 och 10 000 svenska kronor räcker till lön för ett år, beroende på utbildning och erfarenhet.
Byn kan få statliga pengar för att bygga sin skola, men det är svårt att få till det. Där har VGF en strategi som fungerar.
– Vi lovar att vi finansierar översta delen och låter bygga taket. Det motiverar byborna att göra klart grunden och väggarna, förklarar Erik.

Fem skolbyggnader

Hittills har föreningen bistått i uppförandet av fem skolbyggnader, fyra lärarbostäder och ett ­antal toaletter.
Erik och Carl berättar att de länge hade haft en längtan och tanke om att göra hjälpinsatser i byar som ligger avsides, ställen dit andra organisationer inte kommer.
– Och vi vill jobba långsiktigt. Förändring tar tid, säger de med eftertryck.
De har sett hur missionärer nu alltmer lämnar Tanzania, och hur andra organisationer gör punktinsatser utan uppföljningar.
– Vi vill vara kvar, och i det här området ser de att vi är det, säger Erik med övertygelse.
Ett par gånger om året åker de ner till Afrika och stannar då några veckor. Resorna bekostar de själva, och boende får de hos missionärsvänner i Arusha, eller i staden nedanför berget hos ett amerikanskt missionärspar som de har utbyte med.
– De är helt fantastiska, han är läkare och hon jobbar med kvinnorna, inflikar Erik.
– Senast jag var nere valde jag att tälta uppe i byn, säger Carl och betygar att han det inte är någon fara trots att leoparder och andra vilda djur gärna tar en lov genom byn nattetid.

Båda bröderna kan swahili lika bra som svenska och förstår värdet i att ge tid för att knyta vänskapsband och bygga förtroende. 
– Det är viktigt att sitta och prata, äta och dricka tillsammans, och ta emot det som byborna vill ge. De vill ju visa tacksamhet.
De besöker skolorna och familjer, följer byggena och ger råd, skaffar material och ser till att det fraktas ända fram. 
Dokumentation genom foto och film är också viktigt för att kunna berätta i Sverige, både för dem som är kontinuerliga sponsorer och för att hitta nya givare.
Just detta att ge tid är något som pappa Per-Axel Winberg präntade in i familjen. Han växte upp som missionärsbarn i Burundi och var sedan själv missionär i Kongo, Rwanda och Tanzania.
– Han sa att man ska bo på en plats i två år innan man börjar jobba med mission och predika om sin tro, berättar Carl.
Tron är grundmurad hos bröderna, och en drivkraft att visa kärlek till människor. Men deras förening VGF har inte som mål att sprida Bibelns ord. 
VGF är fristående och ideell med en styrelse i Sverige och ett team i Tanzania. I Sverige är uppgiften att samla in pengar, medan den tanzaniska gruppen, som utgörs av afrikaner, har mer operativt ansvar och sköter kontakt med föräldrar och lokala myndigheter.

Kristen grund närvarande

Den kristna grunden är dock alltid närvarande.
– Missionen har funnits så länge i det landet så alla tror på Gud, det är det normala. Alla möten, även i arbetslivet, börjar och avslutas med bön. Men den gamla kulturen och tron på lokala ”doktorer” är fortfarande stark, förklarar Erik.
Det långsiktiga arbetet i VGF har bland annat inneburit att ett tiotal elever nu gått vidare till bland annat universitet och sömnadsskola, och lika många har sagt att de efter sjunde årskursen vill studera vidare i secondary school med hjälp av sponsring från VGF. Just nu är det 40 elever som fått den möjligheten.
– Det är ofta en utväg för flickor att slippa bli bortgifta. Vi känner till många som har rymt av den anledningen, konstaterar Carl.

Se ungdomar få en utbildning

Att få se resultat, se ungdomar få en utbildning, är en belöning för bröderna Winberg och föreningen.
– Vi ser att vi kan göra skillnad, det är det som är drivkraften.
– I förlängningen vill vi så klart att människorna i de här massajbyarna ska kunna ta hand om sig själva och att fler ska utbilda sig, så de slipper sitta där på berget och inte kunna det officiella språket och bli lurade, säger Carl. 

Jordbruk och boskapsskötsel

Toppen på Ketumbeine är naturreservat klätt med höglandsregnskog där det är gott om vilda djur. Där finns också källor som ger vatten till byarna. Sluttningarna har bördig jord och massajerna lever av jordbruk och boskapsskötsel. 
De får inte hugga ner träden i reservatet, i stället har det med åren blivit ont om träd runt byarna.
VGF driver därför ett miljöarbete där de ger kunskap och bidrar till plantering av träd runt skolområdena. 
Varje by har närmare 4 000 invånare och en skola för cirka 500 barn. Men boplatserna är utspridda så många barn har mer än en timme att gå till skolan. Nu finns planer på att bygga en till skola ämnad för de yngsta som har extra långt att gå.