Joakim Hagerius har inte gjort en självklar resan till Equmeniakyrkans ledning. Efter några år som pastor i Norrköpings missionsförsamling tjänade han 20 år som pastor och föreståndare i Saronförsamlingen i Göteborg, största församlingen i Evangeliska frikyrkan, och han har de senaste två åren varit opinionsredaktör på tidningen Dagen. Han är också ordförande i Räddningsmissionen i Göteborg, som bedriver socialt arbete på kristen grund med 30 församlingar som huvudmän.

— Jag tror jag kan bidra genom de erfarenheter jag tar med mig in i uppdraget. Som opinionsredaktör har jag tränats att vara en kyrklig röst på torget, men jag har också erfarenheten av den lokala församlingen, säger han.

Om han blir vald ser han fram emot nära samarbete med Karin Wiborn och Lasse Svensson. De kommer att fördela arbetet mellan varandra, utifrån de styrkor och intresseområden som de har.

— Lasse är duktig inspiratör och predikant, och socialt skicklig. Han har hållit ihop Equmeniakyrkan under uppbyggnadsskedet. Karin är teologiskt reflekterad, strukturerad och metodisk, säger han.

Joakim Hagerius tror Equmeniakyrkan har en viktig roll att spela i samhällslivet. Hans vision är en kyrka med både bredd och spets, en slags frikyrklig folkkyrka som vågar ta ställning.

— En framtidsvision som bygger på levande och växande lokala församlingar; där tron ges vidare till nästa generation. Att det finns ett lokalt samhällsengagemang, där man verkar tillsammans med andra aktörer i lokalsamhället.

Sedan grundandet har dock Equmeniakyrkan varit krympande. Hagerius tror ändå att utvecklingen går att vända, och tror samfundet kan växa med minst tio procent fram till 2030.

— Jag är inte mycket för siffrermål, men däremot tycker jag man ska ha som målsättning att öka lite i taget och växa konstant. Det är viktigare än en siffra.

Vad är det som ger dig hopp om att Equmeniakyrkan faktiskt lyckas?

— Jag har under ett par års tid mött församlingsföreståndare i fortbildning. I samtalen med ledare och pastorer, där man får resonera tillsammans, så ser man att det finns väldigt mycket kraft. Pastorerna inom Equmeniakyrkan är en framåt grupp.

Det händer aldrig att du vaknar i natten och misströstar om framtiden?

— Nej. Man måste påminna sig om att det inte är vår kyrka utan Guds kyrka. Om vi är trogna kallelse och uppdrag och gör så gott vi kan, med energi och frimodighet, så kan vi inte ytterst vara ansvariga för resultatet. Det är Guds mission som vi är indragna i, säger han.

Men om Equmeniakyrkan ska växa krävs att man når och behåller de unga. Att församlingar i utflyttningsorter har få unga är kanske inte så märkligt, men samfundet förlorar också medlemmar när studenter som flyttar hemifrån aldrig hittar in i nya kyrkor.

— Där måste kyrkorna vara mer på tårna. Studentpastorer är bra, men det måste finnas församlingsmiljöer att bli en del av. Jag tror vi måste bli mer strategiska och följa människors flyttmönster.

Han tror också församlingar måste vara öppna för människor som flyttar in, oavsett om det rör sig om församlingar i studentstäder eller på mindre orter.

— Det är viktigt att man formar församlingen så nya människor kan påverka, att man låter dem vara medskapande. Jag tycker det finns exempel på att det går, säger han.