Det är komplicerat: Krook går på djupet med Bergman

Om Bergman hade funnits på Facebook hade han förmodligen angett som relationsstatus: Det är komplicerat.

Inte minst relationen till Gud och de olika gudsbilder som sammanflätades med ett starkt fadersuppror. Tidigt kom frågorna om Guds tystnad i världen och avundsjukan på Gud som tog för mycket av pappans tid.

Rastlös sökare och troende tvivlare är inte bara en rubrik över Ingmar Bergmans liv. Det är också titeln på en nyutkommen bok om existentiella frågor i hans filmer av biskop Caroline Krook, som delar samma passionerade hatkärleksrelation till Strindberg.

Parallellerna i dessa konstnärers liv och konstnärsskap fascinerar henne. Båda hade en naturlig gudstro som barn men växte upp med auktoritära fäder. De flyttade på sin tids gränser och ifrågasatte det förbjudna, skriver Caroline Krook.

– Som ung drabbades jag av Strindbergs Ett drömspel. Både Strindberg och Bergman försökte fånga drömmens osammanhängande form.

Själv hade hon skådespelardrömmar innan prästkallelsen blev starkare. Morfar var skådespelare på Strindbergs intima teater, som hennes mormors bror August Falck grundade med Strindberg.

Bergmans filmer däremot drabbade henne inte på samma sätt.

– Många av Bergmans filmer som Tystnaden förstod jag inte som ung. Filmerna har öppnats mer ju äldre jag blivit, berättar Caroline Krook i hemmet vid Mariatorget i Stockholm.

Här vid skrivbordet har boken till stor del tagit form. Men också på sommarstället i Åkers styckebruk i Sörmland. Bakgrundsmaterialet har hon hämtat i Sigtunastiftelsens bibliotek och klipparkiv samt i biblioteket på Hammars, Bergmans karga paradis på Fårö där hon sökte efter vilken typ av religiös och existentiell litteratur han läste.

Filmerna har hon närmat sig som exeget och personen Ingmar Bergman som själavårdare. Ett försök att både vara grundläggande och djup men inte akademisk.

– Jag vill nå ut brett med boken och vänder mig till nutida kulturellt intresserade människor utan teologisk förkunskap som vill gå vidare med tolkningen av Bergman.

På samma sätt når Bergmans filmer både intellektet och känslocentrat och går att ta till sig på många olika sätt.

– Bergmans filmer är så mångbottnade. Han är ofta mycket klar över vad han gör samtidigt som han kan följa sina infall utan att riktigt veta vart de leder. Det går att tolka både drömmar och filmer som medeltida jordpelare. Skikten är olika sinsemellan men varje skikt bär på en sanning.

Om teatern är den trogna hustrun, så är filmen älskarinnan, lär Bergman ha sagt. Hans uppsättning av Kung Lear på Dramaten från 1984 minns hon fortfarande som en alldeles makalöst och enastående teater- upplevelse. Men det är lättare att skriva om filmerna eftersom de finns tillgängliga än idag och som också intresserar fler.

Kulturjournalisten John Sjögren skrev i en essä i Svenska dagbladet i somras att i filmerna framställer Gud som skapad till människans avbild, men också att Bergman brottades mot en Gud som inte finns. Caroline Krook beskriver det som en ”självtillverkad gudsbild”.

– Ibland är det ett klokt beslut för en människa att inte tro på Gud. Den Gud hon inte längre tror är inte värd att tro. Ofta måste man slänga ut sina ärvda gudsbilder för att hitta för att hitta stenar som håller i det egna bygget av en gudsbild. Så var det för Bergman.

Under 50-talet hade Bergman ändå en relativt oneurotisk barnatro, utläser Caroline Krook. Samtidigt som han i sina filmer var fientlig mot kyrkan och hade ett komplicerat förhållande till Gud. Ena stunden tror han inte, i nästa stund ber han en bön.

I filmerna Det sjunde inseglet och Viskningar och rop ställer han frågan: Vad händer i en värld där inte ens de troende orkar tro? Samma motiv återkommer i många filmer: finns det någon räddning för människan om nu Gud tycks tiga?

Fadersupproret och tvivlet går hand i hand för Bergman. I hela sitt liv kämpade Bergman mot sina demoner. Utan sin arbetsdisciplin hade han nog gått under. Men det vänder. Bergman uppnår någon form av andlig och harmonisk mognad i det sista kapitlet av sitt liv.

– Man får inte glömma bort att Bergman växte upp i en ovanligt konservativ prästfamilj, som behöll värderingar som det kringliggande samhället hade lämnat.

Men trots att filmen Fanny och Alexander på många sätt är självbiografisk, är det ändå den film som inger mest hopp och nåd, anser Caroline Krook. Den lilla familjen blir den heliga familjen.

– Bergman hyllar ju den lilla världen, den vardagliga medmänskligheten. Ändå har han kvar sin längtan efter något mer.

Nästa år är det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes, vilket givetvis kommer firas med både festivaler och boksläpp. Bokreleasen är därför taktiskt vald till 25 november, i samband med ett Bergmansymposium i Hedvig Eleonora kyrka, där hans far var kyrkoherde.

Musiken var viktig för Luther och var också Bergmans första språk. Caroline Krook ägnar ett kapitel åt Bergman och musiken.

– Musiken betydde oerhört mycket för Bergman. Det är befriande skönt att de flesta av hans filmer helt saknar stämningshöjande bakgrundsmusik. Bara mycket noga vald klassisk musik på lika noga valda ställen.

Bergman hörde Caroline Krook predika flera gånger kring jul i sin barndoms kyrka Hedvig Eleonora men försvann alltid innan gudstjänstens slut. Men vid två tillfällen träffade hon honom personligen. Ena gången fick hon frågan: Varifrån kommer musiken?

I sitt sommarprogram 2004 svarar han själv på frågan.

– Jag är ingen troende men musiken har vi fått som en gåva för att ge oss en föreställning om de världar som finns utanför den värld vi lever i.
 

Fakta:
Symposiet Bergman och Lutherdomen hålls i Hedvig Eleonora kyrka den 25 november. Medverkar gör Caroline Krook, John Sjögren, Leif Zern, Jan Holmberg Maaret Koskinen och Sven Milltoft.  Filmen Nattvardsgästerna visas.

7 december anordnar Teologiska Högskolan i Stockholm (THS) ett heldagsseminarium om Bergman och Luther.