Det finns hopp för en "hopplös" generation

Under onsdagskvällen bjöds alla ungdomsledare fram till estraden för att motta förbön från konferensen för de uppdrag de står i.

Evangelisten Ida-Maria Brengensjö målar först en bild av millenials som hon refererar till som ”generation kris”.

- Med det så menar jag inte att det är dom som är hopplösa, jag menar att de saknar hopp. De tror inte längre att de kommer överleva sin trettioårsdag, de funderar över om det är någon mening med att skaffa barn. Kommer barnet bli äldre än fem år? Generation kris har genom hela sitt liv fått se sin tillvaro bli sämre. Generationen före som jag själv tillhör drabbades visserligen av 90-talskrisen och balkankriget, men vi var övertygade om att det ändå i någon mening blir bättre och bättre dag för dag. Vi bär ett hopp och en framtidstro, som de uppväxta på 2000-talet saknar. De utmaningar världen står inför är mycket verkligare för dem, ångesten och hopplösheten de känner inför klimatkrisen och världens beskaffenhet och en känsla av att vi i de äldre generationerna inte riktigt tar det på allvar kväver dem, utvecklade hon och fortsatte:

Vi måste ta de unga på allvar

"Vi i Equmeniakyrkan måste börja ta de frågor som den här generationen brottas med på allvar om vi inte ska fortsätta sjunka. Det brukar sägas att den naturliga utvecklingen för en församling över tid är att den ökar i ålder, fokuserar inåt och minskar i antal. Önskar vi se en annan utveckling där vi ökar i antal så behöver vi göra aktiva val för att lyfta upp och skapa utrymme för de tjugo-tjugofemåringar som står i kulisserna och väntar på att bli tagna på allvar. Församlingens fokus måste skifta från det egna inre livet, till att se och möta upp mot de frågor som formuleras i den sekulär-individualistiska samtid som Sverige år 2023 befinner sig i.

Sändaren i söker upp några ungdomar efter mötet för att höra hur Ida-Marias föreläsning landar hos dem den berör?

Gabriell Kempi längst till vänster och Lisa Gildea till höger med kompisar pekandes mot nya höjder.

Gabriell Kempi, 22 år

- Jag tycker predikan talar för sig själv. Min generation behöver komma undan jantelagen och börja våga ta plats. Ansvar är ingenting som ges, det är någonting vi själva behöver ta.

Vi drivs av fruktan. Vi behöver be om mer frimodighet och ifall den äldre generationen vill stödja oss, så tror jag det bästa de kan göra är att stå med oss i den bönen. Be för att min generation fylls av frimodighetens ande.

Lisa Gildea, 21 år

Kyrkan skulle behöva ge mer plats för ungdomar i huvudgudstjänsterna. Lämna utrymme för de spontana andliga tilltalen, även utanför ungdomsgudstjänsten. Se och bekräfta oss i våra gåvor och även våga se vad vi kan bidra med som jämlikar. Ofta känns det som att vi i de vuxnas ögon enbart är personer som de skall undervisa och lära. Jag tror att om vi skall känna oss som en del i församlingen behöver ni signalera att även vi kan bidra och lära er något. Först när vi tas på allvar, blir vi en fullständig del av församlingen.

Anton Strandberg, 29 år

Jag känner igen mig i den hopplöshet I-M beskriver hos millenialisterna. Själv så försöker jag motverka den hopplösheten genom att peka mot Guds löften om att han lovat att aldrig överge oss. En hyresvärd har alltid det yttersta ansvaret för fastigheten, även om hyresgästerna har ansvaret att vårda den inom ramen för det ansvar som givits dem. Jag tror att vi som kristna har ett ansvar att tala in hopp i den yngre generationen och bemöta demoraliserande skräckpropaganda om jordens nära undergång.

Sandra Wristel, föreningsutvecklare equmenia väst

Jag märker också av den oro och förtvivlan Ida-Maria beskrev på de tonårsläger och samlingar jag besöker i min roll på equmenia.

Jag märker att z-generationen saknar tilltro till att det finns ett system och nätverk av människor som både ser och bekräftar den förtvivlan de känner. De måste få veta och känna att de inte är ensamma. Det tror jag är avgörande inför framtiden.

Jacob Rydsmo, 26 år

- Jag känner mig väldigt berörd och träffad. Mitt hjärta brinner för den här gruppen. Jag har jobbat i tre landsbygdförsamlingar. Där upplever jag kanske inte riktigt att hopplösheten är så stor som i de exempel hon lyfte. Utmaningarna jag ser handlar främst om frånvaron av broar mellan equmenia och Equmeniakyrkan. Det blir oftast väldigt lätt att skilja dem åt. Jag tror att nyckeln till nästa generation är att se till att det finns en bro att vandra över, så att vi inte blir två separata öar med extremt oregelbunden färjetrafik.

Po Flodström
sandaren@sandaren.se