Resor i 20-årsåldern kan bli livsavgörande. Diakonia har funnits på Lena Ingelstams radar ända sedan hon började intressera sig för internationella frågor och besökte Bolivia och Nicaragua.

– Centralamerika har sån väldig energi men blev också en ögonöppnare inför orättvisor.

1998 flyttade hon med man och tre små barn till Bolivia, blev snabbt regionchef och efter två och ett halvt år började hon arbeta på Diakonias huvudkontor i Stockholm.

Idag arbetar hon som chef för internationella programmet på Rädda Barnen och har lång erfarenhet av internationellt utvecklingssamarbete, bland annat som chef för samverkan med civilsamhället på Sida.

Att hon nu återvänder till Diakonia har flera orsaker.

– Diakonia har alltid varit en del av både mitt professionella och privata liv. Diakonias fokus på mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättvisa i kombination med samarbetet med lokala partners och civilsamhället sammanfattar exakt hur jag tycker att man ska bedriva utvecklingsarbete.

Diakonias unika värde är en kombination av långsiktighet och kristen värdegrund som bär upp arbetet. Tidigare har det ibland upplevts en viss konkurrens mellan samfundens egna missions- och biståndsarbete och Diakonias arbete med att förändra strukturer. Idag upplever hon snarare att det finns en tydlig vilja från båda håll att utveckla samarbetet och bygga på varandras styrkor.

Själv uppvuxen i Abrahamsbergskyrkan i Bromma, är hon väl förtrogen med det församlingsliv som utgör Diakonias bas.

– Under rekryteringsprocessen lyfte jag själv frågan om samarbete mellan huvudmännen och församlingarna. Det finns många bra tankar om hur samarbetet kan göras starkare. Själv tror jag att Diakonia kan jobba närmre de kyrkor och religiösa ledare som finns i samfundens nätverk. Förtroendet för lokala religiösa ledare kan vara en nyckel för att åstadkomma samhällsförändringar.

Visst finns det religiösa ledare som inte delar Diakonias syn i vissa frågor. Men det finns också många ledare som är förändringsaktörer och delar ett rättighetsperspektiv i synen på exempelvis jämställdhet och arbetet med sexuella och reproduktiva rättigheter, menar Lena Ingelstam.

”Människor som förändrar världen” kännetecknar inte bara gåvogivarna utan också alla engagerade medarbetare.

– Många som arbetar för Diakonia drivs nog av en inre kallelse och ett engagemang som är viktigt att vårda och behålla. Att leda Diakonia ställer därför krav på att kombinera någon slags balans och tillvarata både engagemang och professionalitet.

Att generalsekreteraren inte längre är pastor speglar också denna utveckling.

– Tidigare handlade kanske uppdraget till stor del om att vara ute och predika och förankra verksamheten ute i församlingarna. Idag kanske det handlar mer om att företräda organisationen i många politiska sammanhang, både nationella och internationella. Diakonia är en otroligt viktig opinionsbildande röst i den svenska debatten som många beslutsfattare lyssnar på. Att Diakonia bygger budskapen utifrån det som partners formulerar gör det hela särskilt trovärdigt.

Men engagemang är också sårbart. Coronapandemin och den ekonomiska kris som följer i dess spår kan påverka vår benägenhet att se till omvärldens behov av stöd. På gott och ont.

– Att vi i väst nu får uppleva en hemsk kris och den utsatthet som vi alla befinner oss i, verkar också leda till en ökad insikt om hur mycket vi behöver varandra och måste hjälpa varandra. Samtidigt innebär det förstås en ekonomisk utsatt situation för många, vilket kan påverka gåvor till exempelvis internationellt arbete.

Men även statligt stöd ligger i riskzonen, menar Lena Ingelstam. Fler oroväckande röster i svensk politik höjs om att vi ska prioritera våra egna behov framför omvärldens.

– Jag är orolig för att vi ställer krisen i Sverige mot vårt globala engagemang, att Sverige inte längre har råd. Pandemin kommer slå betydligt hårdare mot redan utsatta i redan fattiga länder utan samma skyddsnät som i Sverige. Släpper vi vårt globala engagemang nu kan det resultera i fler konflikter och ökade flyktingströmmar. Vi måste därför fortsätta med omfattande humanitär hjälp och långsiktig fattigdomsbekämpning om vi inte vill ha fler människor på flykt.

Finns det inte en risk att Diakonias långsiktiga arbete trängs undan av fokus på katastrofhjälp?

– Båda behövs nu. Under en period kommer fokus säkert ligga mer på katastrofhjälp, men där tror jag att Diakonias samarbetspartners har möjlighet att hjälpa till. De har lokal förankring och kunskap om vad som behövs på plats, vilket är en förutsättning för att kunna bidra i arbetet med att lindra effekterna av pandemin.