Diakonias "grundare" har gått ur tiden

I måndags, efter en tids krämpor och en höftoperation som han aldrig riktigt återhämtade sig ifrån gick Karl-Axel Elmquist in i evigheten, 93 år gammal. Många är de som minns en av svensk frikyrklighets kanske mest färgstarka personligheter.

- Han var en fantastisk person, en sån där som alltid såg en. Vi jobbade ihop i 14 år och jag måste säga att jag alltid kände mig stöttad av honom. Han var en inspiratör, säger hon och fortsätter:

- Det var sådan han uppfattades också ute i världen. När man kom till platser han besökt fick man ofta höra människor berätta om sitt möte med Karl-Axel och hur han inspirerat på olika sätt. Han kommer bli väldigt saknad av många, förklarar Rakel Norborg.

Frikyrkan hjälper blev Diakonia

Elmquist, som föddes 1929 i Jönköping startade sin bana som pastor och hamnade på SMU (Svenska Misisonsförbundets Unga) i ett decennium innan han klev på rollen som redaktör för Svensk Veckotidning - och sedan fick den post de flesta känner honom ifrån. Nämligen den som generalsekreterare på Diakonia. Fast först på Frikyrkan hjälper. 

- Här finns en väldigt typisk historia för att förklara Karl-Axel. Han bytte genast namn på Frikyrkan hjälper – vi ska inte vara en hjälporganisation utan vi ska komma åt orsakerna till fattigdom och varför människor är utsatta eller förtryckta. Visst måste vi hjälpa till när det behövs men grunden är att verka för att människor inte hamnar i utsatthet, berättar Bo Forsberg, Elmquists efterträdare på Diakonia.

Karl-Axel Elmquist intervjuas i Aktuellt. Från Norborgs bok om Diakonia. Foto: Rakel Norborg

Blev mentor till sin efterträdare

För Bo blev Karl-Axel en viktig mentor, som tidigt såg till att bereda Bo för den uppgift som en dag väntade honom.

- Han såg en potential i mig och det är jag väldigt tacksam för. Även om Diakonia är något helt annat än vad det var när han började så är det helt klart så att det är han som lade grunden till dagens Diakonia, resonerar Forsberg. 

Det vill säga fokuset på mänskliga rättigheter, ekonomisk rättvisa och att människor ska få hjälp att hjälpa sig själva snarare än bara hjälp.

Ett annat viktigt arv till eftervärlden är kanske den oräddhet som präglade honom i mötet med samhälle, politik och även kyrka. 

- Karl-Axel var helt orädd att utmana den politiska makten och skapa opinion, minns Forsberg

Ett drag som blev tydligt redan i rollen på Svensk Veckotidning där han skapade ett engagemang kring Vietnamkriget som heller inte alltid uppfattades i kyrkans kretsar. 

Men det bekymrade Elmquist mindre. 

U-veckan blev en succé

Många minns de stora U-veckorna som blev hans "baby" under 70 och början av 80-talet. Med fokus på solidaritet med utvecklingsländer ville han lyfta deras situation och bedriva opinion kring bistånd och engagemang över gränserna. 

- Ja, det var otroligt hur han lyckades få till det ekumeniska beslutet kring U-veckan som fick ett stort engagemang i både frikyrkorna och svenska kyrkan. Jag minns särskilt när Olof Palme var där och han fick honom att smaka linssoppa, säger Rakel Norborg och skrattar. 

Minnet av honom är glatt även om sorgen också är påtaglig hos hans vänner. 

Precis efter sin pension fick Elmquist en stroke som gjorde att han aldrig kunde varken tala eller skriva som förr. Men de 30 åren efter hjärnblödningen slutade han ändå aldrig engagera sig. 

Bedrövad över biståndspolitiken

Han som en gång ringde till regeringen för att be de höja skatten för att biståndet var för litet var förstås bestört över den utveckling Sverige tagit på senare tid, där diskussionen snarare varit hur man minskar biståndet mest, berättar Norborg.

Men det var inte bara utåt han kritiserade. Utbildad pastor fanns en teologisk grundsyn som också fick honom att ofta utmana det gängse teologiska tänkandet och en av hans stora bekymmer under åren efter att han lämnat Diakonia var, berättar Norborg, att han tyckte sig se ett mindre engagemang för utsatta och biståndsfrågor även inom kyrkans väggar. 

Men på slutet blev det allt svårare för honom att följa med i turerna.

När Bo Forsberg besökte honom i december var det med en känsla av att det nog var sista gången de skulle ses. Så blev det, men den känsla som nu består är tacksamhet över det avtryck han fick ge i svenskt samhälle och kyrklighet.

Närmast sörjande är änkan Ingrid och resten av familjen. 

EXTRA: Minnesord från en journalistvän

Karl-Axel Elmquist. Foto: Lars Rindeskog

Till Minne

Min vän och fd chef Karl-Axel Elmquist fick lämna jordelivet måndagen den 2 januari 2023.

Jag anställdes på dåvarande Svenska Missionsförbundets tidning Svensk Veckotidning 1971 där Karl-Axel var chefredaktör. Jag var ung och oerfaren men möttes med respekt och gavs många möjligheter att växa.

Han var inte bara chef utan också en varm vän och stöttare när livet blev hårt och ensamt i storstaden.

Karl-Axel var ju inte enbart tidningsman, han var pastor i botten och det präglade även hans tidningsliv. Fred och frihet var viktiga ord för honom och han var djupt engagerad både i Amnesty och i Svenska Freds. Efter tidningsåren blev han direktor för Diakonia.

Det är nu många år sedan vi kunde mötas och samtala, Karl-Axel drabbades av svår afasi efter en stroke men vi höll kontakten så gott det gick. Hans värme och omsorg var intakt.

Jag är innerligt tacksam över att ha fått lära känna Karl-Axel.

I boken Guide till Gud(2001) finns ett uppslag där Karl-Axel sitter utomhus och spelar på en liten tramporgel. I texten säger han bland annat:

”Jag spelar ofta sången Tryggare kan ingen vara som jag lärde mig som barn.

Vad som än händer är Gud hos mig. Jag kanske inte vaknar nästa morgon. Ändå är jag trygg och vandrar lugnt med Gud över gränsen.”

Kristina Lundgren