"Dopet är tecknet på att ingen annan får bestämma över dig"

– Det viktiga för oss baptister, och det bestående bidrag som vi gett till världen och Sverige handlar om vår människosyn. Om den enskilda människans rätt att fatta sina egna beslut och göra egna val, i smått som stort.

En av de första kvinnliga pastorerna

Det var denna känsla av frihet, som fick Birgit Karlsson att 1959 ordineras till en av de första kvinnliga pastorerna i Svenska baptistsamfundet.

– Att vad jag tyckte betydde nåt, att det fick konsekvenser, var en grundläggande upplevelse, som appellerade till mig som ung.

En av de viktigaste konsekvenserna av ett fritt val är, i den baptistiska kontexten, vuxendopet.

– Ditt dop är ju verkligen ett tecken på att andra inte får ­bestämma över dig och din tro. Det är ett fint tillfälle att ta ställning.

Respekt för egna val, respekt för kvinnor, men hur mycket betydde den där friheten och demokratin i praktiken, i det manssamhälle som trots allt fortfarande rådde på 1950- och 60-talet

Birgit Karlsson svarar att jo, det var verkligen så att både kvinnor och män hade inflytande i församlingen, även om det naturligtvis var männen som satt i högsätet, då, i början.

– Församlingsmötet var viktigt, det var en demokratisk institution. Men det vore enfaldigt att tro att vi skulle ha förändrat samhället fullständigt. Vi levde ju med män, i ett manssamhälle men vi hade faktiskt stort inflytande, yttrandefrihet och demokratiska val.

– När jag tog steget till att bli baptistpastor kände jag ingen hög tröskel. Vi hade ju länge haft kvinnliga evangelister, och på det sättet vant oss vid att se kvinnor i prediksstolen.

Inte alltid så lätt att en pastor

Hon förklarar också att i den baptistiska kontexten, med relativt små, enkla församlingsstrukturer, var det kanske inte alltid så lätt att få en pastor, så där blev en kvinnlig pastor i allmänhet väl emottagen.

–Fast i sanningens namn var det väl heller inte de stora sammanhangen vi skickades till. Det var i de mindre församlingarna vi först fick tjäna.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Birgit Karlsson utsågs så småningom till Baptistsamfundets första kvinnliga missionsföreståndare, och i dag är antalet kvinnliga pastorer stadigt på väg uppåt i kyrkorna .

– Ja, det speglar ju bara samhället, säger Birgit Karlsson och understryker att även om den fanns där, kvinnofrågan, var det inte den som stod i centrum för hennes gärning.

– Nej, det fanns viktigare, eller större, saker man hade att arbeta med. Som baptister var vi ju en minoritet i samhället, och kring den bilden fanns mycket att göra. Och så eländet, fattigdomen och alkoholismen som vi ständigt fick brottas med.

Filadelfia bröt sig ur

De inre stridigheterna, kyrkosplittringen i början av 1900-talet, då den 7:e baptistförsamlingen, Filadelfia bröt sig ur och bildade den framgångsrika pingströrelsen, liksom Örebromissionen (ÖM), i början av 30-talet, var dock sedan länge överspelade under Birgit Karlssons verksamma år.

Men att de skedde tycker hon inte är så konstigt.

– Det berodde väl på de stora strömningar som fanns i tiden.

– Det var nya fromhetsmönster som växte fram, och den baptistiska rörelsen var rätt konservativ. Man ville inte hoppa på allt nytt, och alla de små församlingarna var heller inte riktigt med på den där nya karismatiken, med återkommande tungotal.

Sedan, framför allt vad gäller ÖM var det också en fråga om olika utbildningstraditioner och ledarskap.

Fråga om sammanslagningar

I våra dagar är det närmast en fråga om sammanslagningar. Men i den frågan är Birgit Karlsson lite mer försiktig.

– Jag är ju inte engagerad på det sättet i det nya samfundet, ­säger hon, men understryker att det baptistiska bidraget handlar om just detta vi samtalat om. Rötter och frihet.

– Men jag vill också lägga till det internationella arbetet, som alltid varit viktigt för oss baptister. Vi har haft ett brett missionsarbete, och varit del av världsbaptismen. Den rikedomen vill vi verkligen bevara och det är viktigt att det samarbetet fortsätter.

Hennes egen del i den gemensamma kyrkan tycks dock lite mer tveksamt.

– Man planterar inte om hela sitt tankegods. Jag har ju levt hela mitt liv i den baptistiska traditionen, så det är inte så lätt.

Hennes förhållande till internationella gemenskapen, som kvinnlig pastor då? Har den alltid varit friktionsfri?

Inte helt, visar det sig.

– Det har ju funnits spänningar inom den internationella baptismen. De nationella samfunden är ju litet olika, beroende på det omgivande samhället. Ingen kyrka står ensam, Vi i det norra området har väl alltid varit litet före, och det har ibland beklagats.