Elevernas kyrkfika i väntan på bussen

Den här tisdagen är det kallt och det blåser snålt utanför Equmeniakyrkan i Sala. Men kyrkporten är öppen och där innaför möts ungdomarna av värme. Serveringsvagnen framme vid estraden är laddad med fika och ljusbäraren står i centrum i den breda mittgången.

Hilda och Astrid slinker in, tar lite saft och bullar och hejar på pastor Maria Hassani.

– I dag har vi bråttom, bussen går om några minuter, säger de mellan tuggorna.

Maria Hassani välkomnar dem tillbaka nästa vecka.

– De är in här varje tisdag. Även om det är bara fem minuter så hinner de känna trygghet och värme, inte bara för kroppen utan för själen också, säger hon.

Mest äldre i församlingen

Maria Hassani kom till Sala ungefär samtidigt som pandemin. Hon lade märke till att det är mest äldre i församlingen och funderade på hur de ska göra för att över huvud taget nå ungdomar.

– Det här är min första tjänst som pastor och jag har muslimsk bakgrund och inte så mycket erfarenhet, men jag ville ta kontakt med unga på något sätt.

– Kyrkan ligger ju precis vid busshållplatsen och många unga står där varje dag. Det var ju bara att bjuda in dem tänkte jag. Så jag gick ut och sa ”kom in och fika med mig”, berättar Maria Hassani och skrattar lite vid minnet.

Gratis fika

Först tackade de nej, men trägen vinner, och efter en tid vågade de komma in i kyrkan. Och att det finns gratis fika sprider sig snabbt.

Lukas, Axel, Vera, Louise och Nathalie sätter sig på främsta bänken intill fikavagnen.

– I dag har vi fått bullar från Johanssons kafé, berättar Karin Hermansson som är en av dem som brukar fixa i köket och prata med ungdomarna.

Perfekt tillbringa håltimmen in kyrkan

De här klasskompisarna har håltimme och tycker det är perfekt att tillbringa den i kyrkan.

– Det är trevligt här, ibland tänder vi ett ljus. Det är en jättefin kyrka, men vi brukar inte gå hit på något annat, berättar tjejerna.

Men om åtta minuter börjar svenskan så de ger sig iväg. En timme senare kommer de till­baka in medan de väntar på bussen hem. De har jobbat med grupparbeten om försurningen av Östersjön får vi veta.

Även om det är bara fem minuter så hinner de känna trygghet och värme, inte bara för kroppen utan för själen också.

Gun Rosengren uppmärksammar Lukas på att han har en namne på bilderna som sitter högt upp på kyrkväggarna, och som har skrivit en av böckerna i Bibeln.

– Det ger mig så mycket att vara med här, jag går alltid runt och pratar lite med ungdomarna, säger hon.

Att fikat serveras i kyrksalen har en tanke.

Vill att de ska uppleva kyrksalen

– Jag vill gärna de ska uppleva kyrksalen, hur det känns att vara där. Många av dem skulle aldrig komma in till en gudstjänst, men de är ju nyfikna, säger Maria Hassani.

– Jag tycker vi behöver visa att vi kristna kan ha öppet för alla människor, att det inte är farligt att komma in till oss. En del har utländsk bakgrund, som jag, och de är nyfikna på mig också, hur jag kan vara pastor.

Maria Hassani berättar att det i början fanns en stor osäkerhet, att de trodde att man måste prata tyst och absolut inte skratta.

– Då kunde jag säga att det visst är okej att skratta, att det inte är viktigt ifall man har kepsen på här inne, utan det viktigaste är att man har tron i sitt hjärta.

– Det är viktigt att de får samtala med oss, lära känna oss, kristendomen och kyrkan.

Hör till stammisarna

Tilde, Tuvali, Betol och Meja hör till stammisarna. De, som alla andra, möts av ett ”hej och välkommen” från Birgitta Rosén som sitter längst fram i mittgången och stickar. Hon är noga med att alla ska bli sedda när de kommer in.

Tjejerna tar för sig, småpratar lite vid fikavagnen och går sen och sätter sig i en kyrkbänk. De gillar att komma in i värmen medan de väntar på bussen efter skoldagens slut.

– Det känns bra, det är lugnt här. En mysig känsla, och man är liksom inte obekväm, förklarar Betol.

Sammanlagt passerar runt 60 tonåringar på en eftermiddag även om inte alla är där samtidigt.

Tacokvällar

Maria Hassani går runt och bjuder in till en av terminens två tacokvällar, och några blir intresserade.

– Det här är diakoni, konstaterar Maria Hassani.

– Även om detta inte leder till att de kommer med i församlingen så har det ett stort värde. Jag vill att tisdagsfikat i kyrkan ska bli ett minne när de är vuxna. Att de har fått med sig känslan av att vara välkomna i en kyrka.