En buss kommer lastad till Rumäniens romer.

Brödet, en organisation på kristen grund, har sin hjälpverksamhet koncentrerad kring staden Cluj Napoca, huvudstad i provinsen Transsylvanien. Här i trakten finner vi också slottet Bran, där sagogestalten greve Dracula sägs ha bott. En och annan skylt längs de vindlande vägarna påminner oss om bygdens berömda legend. Annars är det alla storkbon  som gör störst intryck, tillsammans med blommande fruktträd och små ortodoxa kyrkor inbäddade i det rullande landskapet. Men idyllen bedrar. För Rumänien är ett av EU:s allra fattigaste länder, med en medelinkomst på motsvarande cirka 4000 kronor i månaden. Armodet är störst på landsbygden där husen ofta saknar både el, avlopp och rinnande vatten.

Allra värst är det för de 20 procent av befolkningen som är romer. Enligt EU:s byrå för grundläggande mänskliga rättigheter råder en omfattande diskriminering av romer i Rumänien, även om ingen tigger på gatorna här. Det är inte tillåtet. En av sju romer i Rumänien har aldrig gått i skolan, 30 procent kan varken läsa eller skriva och ännu färre har ett jobb. Risken att tvingas gå och lägga sig hungrig är fem gånger så hög bland romer som bland andra rumäner.

Men totalt sett är Rumänien ändock ett av Europas fattigaste länder. Så vilka ska man egentligen hjälpa? En del av de västerländska hjälpprojekt som nu verkar i Rumänien  vänder sig specifikt till romer. Andra omfattar hela byar, så att alla fattiga i ett visst område får hjälp. 

Som den svenska hjälporganisationen FCE, Fundatia Crestina Elim, i staden Marghita. En organisation som bland annat stöds av cirka tio svenska församlingar, mest pingst. Här driver man fyra familjehem, egna små villor där ett antal föräldrarlösa barn bor med en eller två vuxna under familjelika förhållanden. Och Casa Silvia, för handikappade barn. Man arbetar också med stödboende för unga vuxna, försöker ordna lägenheter åt tidigare barnhemsbarn. Och även om det här projektet inte specifikt riktar sig till romer, handlar det ju ändå mycket om dem, berättar Barbro Gustavsson, som med sin man Lars, driver projektet i Marghita, tillsammans med både lokalanställda och svenska volontärer. En verksamhet som pågått i omkring 20 år nu.

Här finns oftast ungefär 15 volontärer på plats under sommarhalvåret, de flesta stannar tre månader i taget och arbetar för mat och uppehälle. Många återvänder gång på gång. Som Lennart Holm, just för dagen sysselsatt med att måla en husknut, som berättar att han och hans fru Siv är här för åttonde gången. För att livet och arbetet här känns så meningsfullt.

Birgitta Hallenrud , från Skövde, är i Rumänien och Marghita för första gången.

- Jag tillhör Frälsningsarmén i Skövde, där vi  länge drivit en verksamhet för  romer, men jag ville själv se hur det var här, berättar hon under en paus i dammsugningen.  

- Och den här resan har verkligen gett mig ett annat perspektiv på livet.

Att skola och utbildning är vägen ut ur fattigdomen tycks alla hjälpare överens om. Men vägen dit är lång, och många gånger svår. Som i byn Floresti, utanför Cluj Napoca, där stiftelsen Brödet och dess rumänska systerorganisationen Excelsior Foundation driver ett utbildningsprojekt för romska barn. Brödet står för den finansiella delen av projektet och Excelsior för genomdrivandet på plats.

-Det var I början av år 2014, när romska tiggare från Rumänien började öka i Sverige, som vi föreslog att Excelsior skulle starta projekt bland romer i Rumänien, berättar Brödets grundare, Lena Åkerlund.

Vi träffas i Excelsior Foundations stor gröna hus, på en lantlig sluttning i utkanten av Cluj. Här har Daniela Nandrea och henne kompanjon, juristen Nuti Hornea, drivit  hjälpprojekt tillsammans med Brödet, sedan huset inköptes hösten 2002.

Här har man både drivit ett genomgångshem för unga flickor som vuxit upp på barnhem, och ett hem för äldre. Bägge verksamheterna har fått läggas ner för att Excelsior vägrat betala mutor. Historien är inte ovanlig. Korruptionen är ett stort och utbrett problem i Rumänien. En gemensam nämnare som snart sagt alla klagar över. Många nämner också bristen på politisk vilja för att de allra fattigaste ska få det bättre. Att det inte är opportunt för politiker att satsa på de fattigaste om man vill bli omvald och att man ofta hoppas på mutor.

Numera återfinns Brödet och Excelsiors största projekt i byn Floresti en bit utanför Cluj. Innan det projektet startades undersöktes intresset för ett skolprojekt i byarna runt staden. Bara George Sincaiskolan i Floresti nappade, mycket tack vare skolans psykolog, eldsjälen Luti. Skolan har 455 barn, varav 182 är romer och målsättningen är att varje barn ska få uppmuntran och stöd för att kunna klara skolan. Genom projektet får barnen skolryggsäck, block, pennor och kritor, samt en uppsättning kläder. Varje familj får också kvittera ut en påse kläder, schampo, tvål, tandborstar och tandkräm.

-Att arbeta bland romerna kan vara väldigt frustrerande, säger Luti. Ena dagen får man ett löfte och positivt besked om att barnen ska komma till skolan, nästa dag kan det vara som bortblåst. Men kan jag rädda en enda ung människa, så är det värt allt arbete och all frustration,.

Han tycker sig redan ha sett mycket positiva resultat, trots svårigheterna.

-Men den verkliga utmaningen är att motivera eleverna till fortsatt skolgång efter de grundläggande åren, fast vi har några som går på gymnasiet.

Att motståndet mot skolan många gånger är så starkt beror på att bildningstraditionen saknas. Romerna har i århundraden stått allra längst ner i den sociala hierarkin, för inte allt för många hundra år sedan hölls de som slavar i Rumänien. Att ändra attityderna, både hos den romska gruppen själva, och hos det omgivande samhället är en långdragen process.  

En annan hjälparbetare berättar för oss att den rumänska staten på sina håll försöker locka de romska barnen till skolan genom att villkora bidraget till föräldrarna. Men det är inte ovanligt att lärare, som inte vill ha barnen i skolan, fyller i intygen att de är på plats ändå.

Vi åker vidare till Ciumeghiu, en by där vi lämnar kläder och sängar till en romsk hjälporganisation. Här väcker vår stora gula buss uppmärksamhet, nyfikna grannar flockas och häftiga diskussioner om vem som borde få vad utbryter. I Ciumeghiu går vi på gudstjänst nästa dag, som också är den ortodoxa påskdagen. Den lilla kyrkan ligger djupt inne i ett mycket fattigt romskt område, dit de leriga vägarna knappt är farbara. I byn råder söndagsfrid, även om kyrkbänkarna, skänkta av Betel på Hönö, bara är halvfulla. Unga kvinnor i långa färgstarka klänningar spankulerar längs den tomma bygatan .

Det ser idylliskt ut, från gatan. Men inne på gårdarna ligger skräpet i högar mellan lerpölarna, bandhundarna gnäller och i de mörka husen, som ibland är halvt raserade, bor utblottade familjer med många barn.

-Nej, vi har inga jobb. Inget alls. Och inga pengar, säger de på haltande engelska och ler artigt med tandlösa munnar.

Ingen av dem åker till Sverige för att tigga. Det gör man inte just här, men i Voivodeni, i en annan del av Transsylvanien, brukar en del familjer åka till Tyskland för att knyta kransar, berättar den reformerte prästen där, Denes Csaba.

Med hjälp av pengar från de lokala myndigheterna och stiftelsen Bröder serverar hans församling alla barn i området ett mål mat om dagen. Kanske det enda, för även nu när det är påsklov kommer de flesta för en kort andakt och ett rejält mål mat. De mindre barnen går på dagiset som Brödet hjälpt till att restaurera.

Denes Csaba är entusiastisk och tror på vad han gör. Han tar med oss ut i byarna och berättar om sina planer på ett ålderdomshem och en större frukt- och grönsaksodling.  Att han är väl sedd och populär är uppenbart. Liksom att han älskar sitt jobb.

-Men romerna, de vill inte jobba. Säger han och skakar på huvudet.

-Jo. på sommaren i lantbruket, men på vintrarna lever de hellre på bidrag än tar ett jobb för minimilön. Det är ju inte så förfärligt mycket mer än vad jag får, suckar han.

När vi frågar honom om de stora nybyggda husen som kallas zigenarpalats, längs vägarna, skakar han bara på huvuden. Husen, med glittrande tinnar och torn, är uppenbarligen tänkta som rena skrytbyggen. Det sägs att det mest är fasader, ett bevis på att det finns de som lever gott och har lyckats. Även i den romska gruppen.

FOTNOT: Pengarna till Stiftelsen Brödets verksamhet kommer från enskilda gåvogivare, enstaka kollekter vid stiftelsens egna gudstjänster och från några få andra församlingar inom Svenska kyrkan, från Handelsbankens fadderbarnsfond, några få företag. Till Florestiprojektet användes testamentspengar, som nu tagit slut, så nu hoppas vi kunna hitta nya gåvomedel för att kunna fortsätta att driva detta viktiga projekt.