En fest med stort allvar

Att vara få och små kan skänka en viss en känsla av exklusivitet, men i långa loppet blir ­lite, ja, ensamt. 
I Equmeniakyrkan blev vi fler. Det var på många sätt en lättnad. Årskonferenserna blev roligare. Men de kan förstås inte jämföras med den färggnistrande show som Metodistkyrkans världskonferens innebär. Bara den livsglädje och självklarhet som kvinnorna från Afrikas alla hörn uppvisar iförda sina kyrkklänningar med metodistkyrkans loggor på. Här är ingen som hackar eller hummar om sin tro. 

Här och nu var det fest

Visst har det funnits problem i och mellan olika metodistkyrkor i inte minst i USA. Olika syn på sexualitet har satt djupa sår och lett till kyrkosplittringar. Det har vi rapporterat om ett antal gånger, och i Göteborg deltog inte de nya utbrytarkyrkorna.
Men just här och nu var det fest. 

Fortfarande känsligt för en del kyrkor

Fest betyder nu inte att man undvek svåra frågor. Här bjöds seminarier om Palestina, Ukraina, klimatet, framtiden. Ibland häpnadsväckande djuplodande, akademiska och ambitiösa. Biskopar, teologer och sakkunniga avlöste varandra. Det kändes som om allt diskuterades. Allt utom homosexualitet, faktiskt. Om det nu, som biskop Abrahams sa till mig, berodde på att mänsklig sexualitet inte anses vara en ödesfråga för världen på samma sätt som krig och fred, eller om det fortfarande är känsligt för en del av de 80 kyrkor som fanns på plats. 

Förhandlingar tog tid och energi

Equmeniakyrkans förhandlingar tog förstås också tid och energi i anspråk. Liksom morgonsamlingar, storsamlingar och panelsamtal på icke-förhandlingstid. Samt kvällsgudstjänster med påföljande program i lokala kyrkor. 
Vilket utbud!  Och själva förhandlingarna då?
Som bekant fick vi en ny kyrkoledare och en ny biträdande kyrkoledare. Många andra punkter återremitterades. Det kan ni läsa mer om på nyhetsplats.
Ibland kändes det som om vi återremitterade för att komma igenom agendan.
Men jag kan förstås ha fel.
Det händer.

Annika Ahlefelt
fd chefredaktör Sändaren och metodist