En verklighet som förtjänar bättre samtal

Detta blev tydligt med den ryska invasionen av Ukraina där krigets verklighet plötsligt kom till vår bakgård. Allt sedan dess har händelseutvecklingen varit förstanyhet samtidigt som civilsamhället rustade sig för ett mottagande som gick på tvärs med den strängare migrationspolitik som blivit Sveriges under först den rödgröna regering och sen Tidöavtalet mellan de borgliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Det kanske inte är så konstigt att den mest omfattande delen av avtalet, hela 33 förslag, därför handlar om just migration respektive integration. Den uttalade ambitionen är att få till ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik genom att sänka Sveriges lagstiftning för asylmottagande till EU-rättens lägstanivå, begränsa den humanitära skyddsgrunden och så långt det är möjligt begränsa asylsökandes rättigheter. 

Från Asylrättscentrum, andra hjälporganisationer och medlemskyrkorna i Sveriges Kristna råd har den nya linjen fått skarp kritik, inte minst för formuleringar som kopplar samman migranter med kriminalitet men också för ambitionen att se över rätten till tolk och offentligt bekostat rättsligt biträde.

Dessutom föreslås att möjligheten till uppehållstillstånd av humanitära skäl begränsas, en grund som använts främst för minderåriga barn.

Därtill läggs de mer repressiva inslagen som drabbar människor som redan lever inom Sveriges gränser. Här finns utökad utlänningskontroll, som lätt kantrar mot rasprofilering, samt anmälningsplikt för anställda inom vård och skola. För vad gör det med oss som medmänniskor och vad får vi för samhälle när lärare tvingas anmäla sina elever och vårdpersonal tvingas ange sina patienter?

Om allt detta fick riksdagspartiernas talespersoner i migrationsfrågor diskutera under ett panelsamtal under Prideveckan i Stockholm. Alla utom Sverigedemokraterna, vars ande i stället svävade över debatten.

Som grund för samtalet fanns en rapport som RFSL och asylrättsjuristen Aino Gröndahl släppt där man granskat 1360 beslut och domar i hbtq-relaterade asylärenden för åren 2020-2023. I granskningen framkommer att hela 96 procent av besluten och domarna varit avslag och att ingen individuell prövning i praktiken skett.

Istället lever det så kallade diskretionskravet kvar, vilket innebär att en asylsökande ska kunna påvisa att hon/han försökt dölja sin identitet samtidigt som myndigheterna avkrävt sökande att de ska känna skam över sin läggning eller könsidentitet. Sist men inte minst visar den att enskilda personer utvisas också till länder där hbtq-personer förföljs och hotas av dödsstraff. Bland dessa 1305 avslagna människoöden kan det alltså finnas homosexuella som skickats till koncentrationslägren i Tjetjenien, förföljts av dödspatrullerna i Kabul eller kan avrättas i Uganda.

Inför den här rapporten hamnade regeringspartierna, men också Socialdemokraterna, på defensiven. Moderaternas och Kristdemokraternas representanter försvarade efter bästa förmåga såväl Tidöavtalets intentioner som det svenska asylsystemet och tanken med transitcenter medan Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet samstämt argumenterade för en värdig, rättssäker och solidarisk politik för både dem som söker sig hit och mellan länderna inom EU som ger skydd.

Socialdemokraterna höll i stort med Moderaterna och menade att det är svårt att bedöma trovärdigheten i både hbt-personers och konvertiters berättelser. Och även om  Sverigedemokraterna var det enda partiet som inte var inbjudet att delta var det Liberalernas som blev mest osynliga efter att de tappade bort sig i en diskussion om rätten till tolkhjälp.

Sällan har det varit så tydligt att våra lagstiftare varken är överens om verklighetsbeskrivningarna eller lösningarna och så kan det få vara i politik. Problemet när det handlar om just migration är att människor inte bara hamnar i kläm - de kan faktiskt dö. Deras verklighet förtjänar bättre samtal.