Charlotta Carlström har undersökt hur hbtq-personer i frikyrkan mår. Vissa skillnader mellan samfunden finns. Foto: Lars Rindeskog & Robyn Ek
Många hbtq-personer som växt upp i frikyrkan mår dåligt. Men det skiljer sig mellan samfunden, enligt sexualitetsforskaren Charlotta Carlström vid Malmö universitet.
I den nyutkomna boken En villkorad gemenskap berättar 29 hbtq-personer om sina upplevelser i frikyrkoförsamlingar. Författaren och sexualitetsforskaren Charlotta Carlström är intresserad av mötet mellan religion och sexualitet, som hon menar är ett område som forskningen ännu inte intresserat sig för i någon större omfattning.
– Jag har också följt debatterna som rör sexualitet och hbtq i Svenska kyrkan och frikyrkorna. Det handlar ofta om hbtq-personer, men dessa får själva sällan komma till tals. Min ambition har varit att ge dem röst, säger hon.
Hon har sökt intervjupersoner genom organisationen Ekho, men också i sociala medier och andra forum. I vissa mer konservativa sammanhang släpptes hon inte in.
– De flesta som är med i studien har sett vägar att förena sin tro med hbtq. En del kanske går till Svenska kyrkan i stället eller har lämnat kyrkan helt, men har kvar sin tro. Flera är kvar inom frikyrkan och har hittat en församling där man är välkommen.
Nyansera samtalen om hbtq
Hon hoppas att boken kan nyansera samtalen om hbtq.
– Mina intervjupersoner önskar att frågan pratas om, men utan att det ska bli så polariserat. Många uttrycker att det värsta är när det blir helt tyst, säger hon.
– Flera säger att det är bättre att veta var en församling står i frågorna, än att det blir något som kommer fram långt senare, som en dolk i ryggen.
Många bär på trauman
Av dem hon intervjuat är det många som bär på trauman efter hur de blivit behandlade i sina församlingar. Det kan handla om allt från att man mötts av tystnad, till att man blivit utfryst som hbtq-person. Somliga har varit kvar i församlingen, men inte längre fått ansvarsuppgifter.
– Någon har bett hundra miljoner gånger ”snälla Gud ta bort min homosexualitet”, för att sedan gå igenom en bearbetning av den egna tron och göra nya tolkningar av Bibeln.
Skillnader mellan samfunden
Hon ser att det finns skillnader mellan samfunden när det handlar om hbtq. Hon menar att inom pingströrelsen är attityden oftast tydlig att man inte ska leva ut sin homosexualitet. Inom Equmeniakyrkan är församlingarna generellt mer öppna.
– Men nu händer det saker, i Evangeliska frikyrkan finns det en pågående diskussion, och även pingströrelsen har börjat rucka på sig. Men generellt är det Equmeniakyrkan som kommit längst i bejakande hållning.
Några av de intervjuade är kvar i mer konservativa sammanhang, även om det innebär att deras hemförsamling inte bejakar deras sexualitet.
– De tycker att det är så viktigt att vara med i just den församlingen, kanske för att det är mer liv och rörelse där. I Svenska kyrkan kanske man inte får den innerliga gemenskapen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR