Ett år med Putins krig

Illusionen var uppenbarligen att med ett snabbt ingrepp få en korrupt ukrainsk regim på fall och enkelt återföra landet till sin förment naturliga plats under ryskt herravälde. Men i det kriget är Ukraina redan segrare. Ukraina har rest sig som stat och nation och stått emot angreppet.
Vad Ryssland åstadkommer är död och förstörelse i ett land som man hävdar är dess tillhörighet. Så gör en ockupant, inte den som vill hävda sig stå för återförening. Kvar står för Ryssland den usla möjligheten att än en gång ha skapat en så kallad frusen konflikt, ett krig som lever sitt liv utan utsikt att finna en lösning. Det är en sådan rysk vinst som Ukraina nu kämpar för att förhindra och i stället tvinga bort angriparen bakom de gränser som Ryssland gick över redan 2014.

Två argumentationslinjer

Ryssland har anfört motiv för sitt krig enligt två argumentationslinjer. Den ena är att Ukraina inte är ett riktigt eget land, därtill styrt av nazister.  Den är lögnaktig och skandalös och har blivit en pinsamhet i ljuset av vad som hänt i Ukraina under ett år av krig. Den andra är att Ukraina är ett aningslöst redskap och offer för en expansion från väst och USA i syfte att trycka tillbaka Ryssland och lämna det maktlöst.  Anfallskriget ska utmålas som ett försvarskrig. Det verkar vara det motivet som president Putin nu försöker klamra sig fast vid.

Öppnar möjlighet att projicera ansvaret

Den ryske ledaren vill fortfarande tro att en retorik om civilisationernas krig med ett dekadent USA och väst som huvudfiende kan vinna anklang i Kina och vad som förr kallades tredje världen. När Ukraina med leveranser från väst kan använda allt kraftfullare och dödligare vapen, öppnas kanske också, paradoxalt och motbjudande, en möjlighet för Putin att projicera ansvaret för ett fortsatt, allt våldsammare krig på försvararna.
 Att det egentligen handlar om ett krig mot USA, inte Ukraina, var uppenbart den bild som president Putin ville få fram med sitt stora tal dagarna före ettårsdagen. Beskedet att ta en paus för Startavtalet om strategiska kärnvapen och hålla fram kärnvapenrisken är en del av samma logik för en supermaktskonflikt med USA.

Korthus på väg att falla ihop

Putins argumentation är förstås ett korthus på väg att falla ihop på samma sätt som hans stridsvagnskompanier. Men en makthavare med ryggen mot väggen är aldrig ofarlig. Militär upptrappning som nu är dagordern har sin egen kraft och kan gå ur styr, också med de mest hedervärda syften.
För en dryg månad sedan fick Finlands president Sauli Niinistö en fråga av DN om bästa sättet att få stopp på kriget.
-Det är att hitta en sådan fred som ukrainarna känner är rättvis. Och det är att hitta något som inte lämnar en känsla av hämndbegär i Ryssland, blev hans svar.
Den tidpunkten känn skrämmande långt borta ett år efter det att Ryssland inledde sitt fullskaliga angreppskrig.  Ändå har Ryssland redan förlorat och Ukraina segrat.