Författaren Maria Ernestam: ”Jag är öppen för att under kan ske”

Vallersvik är en idyll i försommarsolen, just i tiden mellan hägg och syren. De små sommarstugorna kantar den slingrande gatan ned mot havet och här i ett vitt hus bor Maria och maken Mathias ofta och gärna. I jan­uari kom Marias senaste roman ut, Tjuvlyssnaren, men redan har hon börjat på ”nånting” som den flitiga författare hon är.
–  Författaryrket i sig kräver att man har en väldig disciplin och arbetar på ett inrutat sätt. Det är verkligen inte glamouröst, ler Maria.

Finner kraft ur svärta

Maria själv utstrålar ändå ett slags glamour med sitt blonda hår och sitt vackra hus. Men det är ur svärta hon finner kraft för sitt skrivande. 
– Jag tror inte att den som är fullständigt kolugn har bråddjup att gräva i. Mina historier spirar i mörker, tvivel och ångestfyllda stunder. Jag rör mig alltid i mänsklighetens skuggsida i mina romaner. Jag skulle inte kunna vara författare utan den sidan av mig själv.
Den här gången har hon krupit innanför skinnet på 64-årige revisorn Karl-Gunnar Hammarkvist i boken Tjuvlyssnaren. Att hon som kvinnlig författare inte skulle kunna ha en manlig huvudrollsinnehavare är en tanke hon avvisar.  
– Det var snarast befriande att gestalta en anonym ungkarl från en anonym ort. Det kändes som att hans tankar liksom var lite rakare. När många andra författare nu skriver böcker om starka kvinnor, lockade det mig mer att skriva om vad en stackars ensam man tycker och tänker. När något blir trendigt så hoppar jag inte på. Berättelser måste komma från fantasi och originalitet. Man måste inte vara mainstream.

Alldeles egen röst

Och mainstream är Maria sannerligen inte. Hon har en alldeles egen röst i litteraturen. Därför får hon återkommande frågan om vad för slags böcker hon skriver. Och varje gång är svaret lika svävande. I branschen kallar de hennes romaner för ernest­amska, rätt och slätt.
– Ibland säger jag psykologiska relationsromaner med thriller­inslag. Och magisk realism, jag älskar Márquez Hundra år av ensamhet och Allendes Andarnas hus. Andra gånger beskrivs mina romaner som spännings- och relationsromaner med oväntade vändningar och drastisk humor.
I exempelvis Frankrike tenderar litteratur i mindre utsträckning att bli genreindelad. En roman är en roman. Kanske är det därför hon har blivit så stor där och i Tyskland. 

Sålt 1,5 miljoner böcker

För även om kvinnan med hjärtat i Vallersvik förefaller, för svenskar, vara antingen en älskad författare eller helt okänd, så har hon sålt svindlande en och en halv miljon exemplar av sina 14 titlar som skrivits under de senaste 20 åren. I en lysande recension i finlandssvenska Hufvudstadsbladet konstateras att Maria är en unik röst på den svenska litteraturscenen som förtjänar mer uppmärksamhet.
Precis som Karl-Gunnar Hammarkvist möjligen möter en djinn, ett slags andeväsen i arabisk mytologi, finns det ofta ett andligt eller övernaturligt inslag i böckerna.
– Magi uppstår i litteratur. Fast jag är inte särskilt esoterisk till min natur, fastslår Maria bestämt med sin djupa stämma.
– Kristaller och sånt är definitivt inte jag. Däremot är jag öppen för att under kan ske. Och under har jag varit med om i stort och smått, säger hon enkelt.
 

När vi går från huset ned mot havet, själva Vallersviken, stannar Maria med jämna mellanrum för att heja på barndomsvänner och peka på hus där faster bott, farbror, kusiner. Snart kommer 92-åriga mamma Kerstin för sommarvistelse i grannstugan som en gång var den som Marias farmor och farfar köpte. Då, på den tiden när så många baptister byggde sommarstugor för att få behålla den baptistiska gemenskapen på platsen.
–  Jag går inte så ofta i kyrkan som jag skulle vilja även om jag har med mig kyrkan så starkt i min historia. Jag är troende och hittar ofta det gudomliga här, säger Maria och slår ut med handen mot klipporna och glittret i vattnet.
– Här är jag närmare Gud än på alla andra ställen.

Inramad av berghällar

Vallersviken är inramad av berghällar mot havet. Fast det är en plats som satt stort avtryck i svensk frikyrkohistoria, är själva viken inte särskilt stor. Snarast ombonad. Här ligger nya Vallersvikskyrkan med dess camping bredvid. 
Någon tutar vid bryggan, ytterligare en barndomsvän som delar samma historia som Maria. Fortfarande möts de i korsningen klockan nio om sommarmorgnarna för ett gemensamt bad att starta dagen med. Historian lever kvar genom släktbanden även om uttrycken må ha ändrats.
– I 15 år bodde jag utomlands men det var hit jag längtade. Detta har alltid varit min plats på jorden, inte Uppsala där jag växte upp eller Stockholm där jag bor nu. 

Utrymme att reflektera

I kyrkan och umgänget med andra kristna människor upplever Maria ett utrymme för att reflektera kring de stora frågorna. Diskussionerna, psalmerna, bibeltexterna hon var del av som barn, präglar henne.
– Jag älskade Barnens bibel. Bara det faktum att ha en fundamental bibelkunskap ger reflektion kring människans inre. Därför tycker jag att det är synd att många, vare sig de är troende eller ej, saknar referenser till Bibelns berättelser. Det blir torftigt när man inte känner till vårt kristna ursprung i Sverige och hur det präglat musiken, böckerna, konsten... Eller skildringarna av Kain och Abel, att ta vara på sin broder, familjerelationerna med Josef och hans bröder. De historierna rymmer otroliga dimen­sioner som jag är enormt tacksam för att jag har med mig.

Arbetsgemenskap med tre andra författare

Eftersom författaryrket är ensamt har Maria skapat en arbetsgemenskap med tre andra författare. Jämfört med dem tycker hon att de egna försäljningssiffrorna är blygsamma; Åsa Larsson, Håkan Nesser och Johan Theorin, framgångsrika författare som också antingen kallar sig kristna eller delar samma människosyn.
– Moral är ett stort ord att använda. Men vi har kanske samma moraliska karta och kompass. Vi träffas, skriver och läser tillsammans. Och då är det så skönt med andra som förstår referenser till Bibeln och böcker vi alla läst. 
Att samtal får bli till lufthål i en människas tankevärld, är viktigt, konstaterar Maria.

Lätt att fastna i tankefigurer

– Jag tror att man nästan blir galen om man bara går för sig själv och tankarna snurrar. Se på Karl-Gunnar Hammarkvist, hur lätt det är att fastna i tankefigurer, göra tankevurpor som blir till ett slags konspirationsteorier. Då blir man lite galen, för det gör ensamhet med en. 
Maria citerar psalmen: Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. 
– Vi behöver byta miljö ibland eller i alla fall säga hejhej till grannen, som här i Vallersvik. När vi nöts mot andras åsikter får vi nya perspektiv och livet blir mindre syrefattigt.