Pastorn som formar både instrument och unga

Efter några år som pastor och församlingsföreståndare på Donsö och i Loo utanför Alingsås sökte sig familjen till Anna-Carins hembygd och hittade tegelhuset med utsikt över gärdena där Finspång tar slut.

– Vi köpte huset utan att själva ha varit här, men vi trivs jättebra, säger Andreas och visar runt i de tidsenligt inredda rummen.

Det är gott om plats för de tre barnen och umgänge med släkt och vänner. Och för Andreas hobbyverksamhet.

Andreas Abrahamsson växte upp inom frikyrkan i Arvika. Han hade absolut inga tankar på att bli varken pastor eller gitarrbyggare.

Krokig livsväg

Livsvägen var krokig, med inslag av psykisk ohälsa och vilsenhet.

– Jag har erfarenhet av att Gud kan läka, säger Andreas med en blick som förmedlar glädje och lugn.

Så småningom upplevde han en stark kallelse som ledde till pastorsutbildning.

– Det var lite överraskande för mig att trilla in i ledarskap, säger han.

Fokus på ungdomar

Sedan sommaren 2022 är Andreas pastor i Sonstorp, men till skillnad från tidigare tjänster har han nu fokus på ungdomar. Och han gillar det.

– Det bästa är att ungdomar är i formande hela tiden. Det roligaste jag vet är att se människor växa, att kliva in i det Gud har tänkt för dem. Det är vackert!

Jämsides med jobbet läser han de sista kurserna av en master i teologi.

Mitt i studierna, på en retreat hösten 2017, ställde han sig frågan om han vill satsa på det akademiska spåret. Men konstaterade: ”Nej, jag vill ha en verkstad.”

Morfars snickarbod

Visst trivdes Andreas på träslöjden och i morfars snickarbod, men så mycket mer var det inte. Men genom musiken och gitarrspelandet vaknade den här tanken om att själv bygga instrument.

– Den första var en mandolin, den har jag på väggen som en maskot.

Det är verkligen en avkoppling att jobba med händerna, det är som ett annat spår i huvudet. Andreas Abrahamsson

Förutom stränginstrumenten finns här ett trumset som sonen Olle och hans kompisar gärna använder.

– Vi spelar mycket ihop och vi vill att det ska vara lätt att prova på, säger Andreas plockar ner ett mer ovanligt instrument som ser ut att vara mandolinens storebror.

– Det är en cittern, den är tio­strängad. Jag gillar mandolinfamiljen, säger han och klangen fyller rummet när han spelar en stund.

På dörren till snickarverkstaden sitter en affisch med gubben Pettsson.

– Jag är väl lite som han, fixar och grejar, kommenterar ­Andreas och skrattar.

Där inne är det rent och prydligt, verktyg och material är sorterade och uppradade på hyllor och hängare.

– Med begränsad ekonomi får man hitta egna lösningar, så jag har gjort en del verktyg och mallar själv. Långsamt bygger jag upp ett lager av både kunskap och material.

Olika träslag

Andreas visar träbitar och berättar om olika träslag och hur vackert mönster det kan bli när träet är angripet på olika sätt. Sådant använder han bland annat till dekoration runt resonans­hålet.

– Locket ska vara av gran, perfekt när man sågar det så att årsringarna blir stående, både stark och tunn. Till botten och sarg använder jag till exempel sapele, ovankohl eller rosewood, och ebenholts till greppbräda och stall, berättar Andreas.

En nästan färdig gitarr ligger på bänken, den ska lackas men först finjusteras för att få den rätta klangen.

– Jag mäter resonansen med ett datorprogram, säger han och visar hur det går till.

Det är nu sex år sedan Andreas började bygga instrument. Han startade med hjälp av en pension­erad snickare i Loo där han då bodde.

Fick kontakt med gitarrbyggare

Snart fick han kontakt med Per Hallgren, en professionell gitarrbyggare, som har kommit att betyda mycket för Andreas. Andra gitarrister finns också som stöttar genom att provspela instrumenten och ge respons.

– Det är jag så tacksam för, jag värdesätter verkligen deras tid och engagemang.

Andreas jobbar enbart med stålsträngade instrument, som är en egen teknik,

– Den är annorlunda byggd än en nylonsträngad. De här ska ju tåla 60–70 kilos dragkraft.

Tretton instrument har det blivit hittills.

– Jag lär mig hela tiden nya grejer. Nu är det en lackteknik, så jag övar poleringen på en begagnad gitarr.

Som trebarnspappa, pastor och teologistudent händer det allt som oftast att han längtar ner till snickeriet, till det fysiska arbetet. Han gillar att se processen från virke till gitarr. Och sedan glädjen när ett instrument klingar i händerna på en musiker.

– Det är verkligen en avkoppling att jobba med händerna, det är som ett annat spår i huvudet.

Och det är något med skapandet, det ligger i Gudsavbilden, att vara i skapandet är tillfredställande.

Långsamheten rogivande

Långsamheten i processens alla moment upplever han som ro­givande.

– Man får har tålamod, acceptera vad som händer, inte göra så stor grej av det som går fel, lugna sig och göra om ofta.

– Det sker mycket bearbetning och bön här i verkstaden också. Och många goda samtal blir det, säger Andreas Abrahamsson.