Församlingen i Skillinge växer mot alla odds

Skånsk vinter. Ett tunt snötäcke har lagt sig över slätten, men den svarta jorden bryter igenom det vita på åkrarna. Dimman bäddar in allt i ett grått dis och den fuktiga kylan får människor att huttra.

Nästan fullsatt

Österlen förknippar nog de flesta med sandstränder och välbärgade stockholmare som köper fritidshus i den skånska sommardrömmen. Men denna torsdag är det något annat som lockar människor till missionshuset i byn Skillinge utanför Simrishamn. Trots att det är en vanlig vardag och klockan bara är två så är kyrksalen nästan fullsatt när Kerstin Dillmar och Lars Björklund håller föredrag om tröst.

Församlingen har sökt och fått bidrag av Socialstyrelsen för att arrangera föreläsningar om existentiell hälsa, och det är ett tema som slagit an. Men församlingen har länge arrangerat föredrag, vilket gjort missionshuset till en naturlig mötesplats i bygden.

Alla inte vana kyrkobesökare

Alla som är på plats är inte vana kyrkobesökare. Några är här för första gången, och rör sig något obekvämt bland bänkarna, men tas snart om hand av sina vänner som bjudit in dem och andra frivilliga som hälsar varmt.

Kerstin Dillmar och Lars Björklund blandar allvar och humor på ett sätt som fångar åhörarna, och ämnet tröst verkar beröra många. Efteråt blir det fika och prat runt kaféborden. Ingen sitter ensam. De som tillhör församlingen verkar se som sitt ansvar att ingen lämnas utanför. Att visa vänlighet är självklart inte unikt för Skillinge församling, men här finns en uppmärksamhet som inte känns påklistrad eller ytlig, utan genuin och omtänksam.

Kalle Spetz är pastor och föreståndare i församlingen, och han tror att sättet man möter människor på är en viktig förklaring till att så många känner sig välkomna.

– I den här församlingen blir man sedd med värme och respekt. Det är inte en plats dit man kan smita in och vara helt anonym, säger han.

Låga trösklar, högt i tak

Han berättar att församlingens strävar efter att ha låga trösklar och högt i tak, målsättningar som man delar med de flesta svenska frikyrkoförsamlingar.

Det är inte alla som lyckas att leva upp till dem, varför fungerar det i Skillinge?

Kalle Spetz och hans kollega Bengt Jörnland menar att det funnits en kultur av öppenhet länge i församlingen.

– Det har funnits människor i församlingen sedan 1980-talet som varit bärare av den kulturen. Sedan har vi fortsatt att tala om vikten av öppenhet och förstärkt den, säger Bengt.

Men vi måste vara bra på det mänskliga för att kunna visa på det gudomliga. Bengt Jörnland

Skillinge missionshus grundades 1986, då tre små församlingar gick samman. Vid starten hade man bara 18 medlemmar i matrikeln, men de bar på en framtidstro och en vilja att berätta om Jesus för andra människor. Församlingen har sedan dess vuxit långsamt och har i dag drygt hundra medlemmar, men långt fler besöker regelbundet missionshuset.

Finns inget koncept

Men det är inte enbart atmosfären som gör att människor söker sig dit. Har församlingen använt sig av någon amerikansk modell? Finns det ett koncept? Nej, det gör det inte även om Kalle menar att Alphakursen, som församlingen arbetat med sedan början av 2000-talet, påverkat tankesätt och hur man möter nya människor.

– Om någon säger att den inte håller med eller har en annan trosuppfattning så reagerar inte vi som att det är ett problem, utan som en början på ett samtal. Vi har en respekt för människors processer och vill möta dem där de befinner sig. Ingen ska känna sig tvingad till någonting, och de ska känna att det finns rum för dem och deras frågor, säger han.

Vill presentera Jesus

Samtidigt är församlingen tydlig med den grund man står på. Man vill presentera Jesus för människor, och inte enbart vara en plats för gemenskap.

– Ingen kommer till tro bara för att vi har låga trösklar. Det är Jesus det handlar om. Men vi måste vara bra på det mänskliga för att kunna visa på det gudomliga, säger Bengt.

I dag har församlingen flera medlemmar som inte har en kyrklig bakgrund. Den första kontakten kan ha varit ett besök på ett föredrag. Den resan, att gå från att vara en vanlig sekulär svensk till att bli medlem i församlingen, är ofta lång.

– En kvinna började komma på föredrag under 1990-talet, men det var otänkbart för henne att gå på gudstjänst. Men nu är hon styrelsemedlem, säger Bengt.

Det inre motståndet gör att många som uppskattar föredragen tvekar inför verksamhet med koppling till kristen tro, till exempel gudstjänsten.

– Många har en bild av att kristen tro innebär att livet tas ifrån dig, att det är som en fångenskap. Vi försöker visa att Jesus kom för att ge liv och liv i överflöd, säger Kalle.

Kan sakna språk för andliga upplevelser

Bengt och Kalle menar också att sekulära svenskar kan sakna ett språk för andliga upplevelser.

– Det tar lång tid för en människa att förstå att detta som han eller hon erfar är Guds beröring av dennes själ. De har svårt att förstå att Gud är mycket närmare än de tror.

Att människor faktiskt kommer till tro, även om resan kan vara lång, inspirerar hela församlingen.

– När vi hör berättelser om människor som börjar få smak för tron, så stärker det oss som varit med länge. Vi ser att det funkar, säger Bengt.

Liturgi från andra traditioner

Församlingen har på flera sätt arbetat på att slipa ner trösklarna så att nya människor ska känna sig hemma. Det gäller även gudstjänsterna, där man införlivat liturgi från andra traditioner. Mässan är till exempel central. Det har skapat en rytm och en igenkänning som många känner sig hemma i.

– Musiken är också väldigt viktig, att ha med sång och musik som rör vid hjärtat, säger Kalle.

Saknas inte utmaningar

Även om församlingen växer så saknas det inte utmaningar. Just nu är barn- och ungdomsverksamheten liten, då det är få barnfamiljer som är med i församlingen. Det är främst något äldre och nyinflyttade som söker sig till kyrkan.

– Människor flyttar hit till Österlen för att de vill något annat, kanske en fördjupning av livet. I det ligger också en öppning för oss.

Fikastunden är slut och människor börjar dra sig hemåt medan den grå dagen övergår i kväll. Jytte Olsen är en av dem som dröjt sig kvar, hon tillhör de medlemmar som är relativt nya i församlingen. När hon sökte en gemenskap fick hon tips av vänner i Malmö och trivdes från början i missionshuset.

– Jag tycker om öppenheten, det är väldigt många olika människor som möts här, säger hon.