Lena Israelsson är frälst på jorden

Lena Israelsson har de senaste åren arbetat hårt för att ­lyfta två saker: Dels pyralider, som gett oss förgiftade jordar, dels den kunskap om odlande som våra invandrare har med sig. Utifrån detta vill hon bygga en levande kultur, både i jorden och människor emellan. Den gemensamma nämnaren är odling men effekterna skulle kunna bli så mycket mer.
– Jag träffade en gång en kvinna i en koloniförening som hade förlorat allt. 47 familjemedlemmar i en massgrav i Serbien. Hon höll sig för sig själv och det enda som betydde något för henne var hennes odlande. Där fick hon livet tillbaka, berättar Lena som själv också odlar på en kolonilott.
– Att ägna sig åt odling gör något med en. Har jag problem som bara mal i huvudet så kan jag åka till lotten och rensa. Det är som om det ”bootar om” hela mig. Och det får upp mig på morgonen! En dag utan lust kan jag komma på, ”jo, jag ska så!” och det får mig alltid ur sängen. Så fort jag vaknar vill jag titta till mina plantor.

Plantorna började bete sig konstigt

Men 2019 började Lenas försådda tomatplantor att bete sig kons­tigt. 2020 ”blev det katastrof på riktigt” när de i vanliga fall friska plantorna krullade ihop sig i toppen och fick klumpformade deformationer. Odlandet hade fått ett snabbt uppsving i och med pandemin och allt fler larmade på sociala media om de ­konstiga förändringarna på växter som ­tomat, paprika och gurka. Lena, som är journalist och författare av en mängd trädgårdsböcker, kanske mest känd för standardverket Handbok för köksträdgården, satte i gång att göra diger research. Hennes första slutsats var att det inte handlade om någon känd sjukdom. Sedan hittade hon liknande problem, bland annat i Nordamerika, och då fann hon svaret: Det handlade om ett ogräsgift som används inom jordbruket. Pyralider. Ett begrepp som nu är på de flesta entusiastiska odlares läppar.
– Pyralider är det aktiva ämnet i ogräsmedel som används inom jordbruket. Det bryts ned extremt långsamt. Jag som ­litat på ekologisk och kravmärkt jord upptäckte att inte ens de var ­säkra.

Rester av pyralider

Orsaken är att både spannmål och halm kan innehålla rester av pyralider, ett effektivt växtgift vars användning bara ökat de senaste åren, enligt Lena. Djur som äter spannmålsfoder lämnar gifterna efter sig i avföringen, vilket gör gödseln oanvändbar för vissa växtgrupper. Om djuren fått pyralidfritt foder men gödseln blandats med besprutad halm, blir produkten också förgiftad. Pyralider har hittats i höns-, ko-, häst-, och fårgödsel samt i halm på olika gårdar.
– Ett koloniområdet beställde gemensamt lass hästgödsel från en gård i närheten och det blev förfärliga skador för alla som använt gödseln. Och elefanten i rummet är ju att vi ­människor äter av samma spannmål som man gör kraftfoder av, till djuren.  

Trygg auktoritet

Lena utstrålar ett slags trygg auktoritet, sin kunskap om odlande delar hon generöst med sig av. Och hon förefaller heller inte rädd för att ta svåra diskussioner med jordbranschen.
– Den är rena vilda västern. En 100 procent oreglerad marknad. Men nu är jord hur stort som helst och intresset bara växer. Men jag förstår inte varför det är fritidsodlarna, som inte lika många lyssnar på, och inte jordbruksbranschen, som trycker på politikerna för att få till ett pyralidförbud.
Själv är hon nyfrälst på jord, ­säger hon. Nyfrälst att ägna sig åt ­
jorden på allvar. Att få tag på ­jordrecept, där man bakar sin egen jord, har genom tiderna varit stolta trädgårdsmästares hemligheter. Nu försöker Lena sprida de recept hon samlat (se faktaruta).
– Jag blir glad av jord! När man ser den mörkna, att den mår bra, får struktur med mycket organiskt material och levande mikro­organismer, säger hon glädjestrålande.

Dessutom vill hon minska den absurt stora användningen av torv i jordprodukter eftersom torv innebär en negativ påverkan av växthuseffekten och heller inte innehåller levande mikro­organismer.

– Håll med om att det är svårt att känna framtidstro i dag. Mitt sätt att bemästra mörkret är att läxa upp mig själv: ”Hörrö tanten, det är din förbannade skyldighet att förmedla hopp och ljus till de små barnen”. Och så för­söker jag göra något som känns rätt, som att minska användningen av torv. Tänk om vi odlare i år kunde skippa missbruket av torv? Det vore definitivt ett steg i rätt riktning.
Lena har skarpa drag och mörkbruna ögon och luledialektens toner liksom understryker känslan hos någon som både vågar berätta och vänligt lyssnar. Kanske speglar det hennes förmåga att nå fram till människor också från andra kulturer, i de olika projekt hon ivrigt tagit sig an.
– Jag skrev två böcker, Jordens täppor och Odla orientaliskt, när jag reste runt i främst Asien och lärde mig om nya grödor och odlingssätt. Då fattade jag inte att den verkliga kunskapen redan finns här i Sverige. Våra kinesiska invandrare är ju bättre på att odla dessa grödor, anpassade till vårt klimat, än en kines i Kina…
Sedan dess har Lena hållit i projekt som Orten odlar, där förorternas invandrartäta invånare möter infödda svenskar kring det gemensamma odlingsintresset.
– Numera är det vårt helgnöje att fara runt i koloniområden­­ ­titta. Det är ju jättekul att träffas, utbrister Lena entusiastiskt.

Mötesplats över gränser

Här tycker Lena att koloni­rörelsen också lyckas uppnå ­något unikt
– Svenskar umgås sällan med invandrare. Och invandrare har sällan svenska vänner. Det leder lätt till en ömsesidigt negativ syn på varandra; såvida de inte är ­kolonister och odlar tillsammans. Jag möter ingen annan verksamhet som har den funktionen som mötesplats över gränser. Det är ett konstruktivt sätt att bygga ett samhälle.

Odlar pumpa uppochned

Numera odlar hon gärna pumpa uppochned, med pumporna vända upp mot solen på en ställning, i stället för att låta dem löpa på marken med pumporna i jorden som brukligt.
– Kommer man från Kina, Vietnam, Thailand eller Syrien så är det viktigt med kvalitet, att det smakar gott och är krispigt. De tänker inte lite ointresserat att ”jag får väl så några morötter” som många av oss svenskar gör. De tänker på vilken mat de vill laga. Och då är det viktigt att de exempelvis inte får smutsiga pumpor utan friska som fått mogna i solen.
– Jag har hängt efter en liten farbror på hans koloni när han far runt med sekatören i högsta hugg, för att se hur han gör. För prata kan vi inte göra, han kan ingen svenska.

Odlar nya sorters grönsaker

Genom kunskapsutbytet odlar Lena nya sorters grönsaker. Förra årets fikonbladspumpa blev sjövild på kolonin och täckte in det mesta och små flaskkurbitsar hör numera till favoriterna på köksbordet.
– Båda är jättegoda. Och roliga! Det är ju jättekul att odla bara för nöjet, tycker Lena som mellan grönsakerna också får plats med mycket blommor.
Dessutom odlar hon numera gärna mer av den oljefyllda bladgrönsaken Portulak, sedan hon lärt sig göra både soppa och ett slags tzatziki på den.
– Man blir mycket mer lycklig i sitt odlande när man vet vad man ska göra av skörden. Det kan vi lära av våra kunniga ­odlare med ursprung i andra länder.