Det är mitten av februari och dags för Melodifestivalens tredje deltävling i Luleå. Nummer sex på startlistan: Faith Kakembo från Jönköping. Med bidraget ”Crying Rivers” har hon redan innan tävlingen hyllats av recensenterna och är en av de favorittippade.

”Här i Luleå har vi i pressen imponerats av hennes säkra sång och vackra låt...Jag fortsätter att vara helt tagen av hennes sång i alla fall” skriver nöjesreportern Tobbe Ek på Aftonbladet.

När Sändaren träffar Faith har det snart gått fyra månader sedan hon stod på scenen inför en miljonpublik. Hon hamnade till slut på en femteplats i deltävlingen. Så här i efterhand kan hon konstatera att hon är nöjd med sitt framträdande och deppar inte. Även om en finalplats såklart hade varit kul.

Det var efter musiktävlingen P4 Nästa där Faith kom på en tredjeplats i riksfinalen som hon blev uppringd av SVT. Fick det där telefonsamtalet som många artister kan gå och vänta på.

– Jag halkade verkligen in på ett bananskal, jag vet inte om jag drömt om det på det sättet som kanske många andra gjort.

Tävlingsproducenten Karin Gunnarsson undrade om hon var intresserad av att vara med i Melodifestivalen. Och det var hon, såklart. En låt valdes ut och filades på för att passa Faith perfekt. Och det löste sig med ledighet från jobbet som narkossjuksköterska på Länssjukhuset Ryhov. Sen var bara att köra. Rakt in i hela det stora festliga maskineri som Mello är. Och som innehåller allt. Från glitter och glamour och intervjuer i media till tuffa genrep, stress och nerver.

Efter Melodifestivalen var hon tillbaka på jobbet redan på måndagen. Faith är väldigt glad över sina kollegor och känner sig privilegierad som till skillnad från många andra artister har just arbetskompisar att komma tillbaka till.

– De har varit bästa stödet, de är supergulliga, säger Faith och berättar hur ett 30-tal kollegor träffades under lördagskvällens deltävling för att heja fram och rösta på henne.

Det gick en tid efter tävlingen. Det tog några veckor att landa på jobbet igen. Sen blev plötsligt allt annorlunda. Den nya verkligheten med covid-19 var ett faktum. Snart skulle hon in i stormens öga och jobba med coronapatienter på intensivvårdsavdelningen Med skyddskläder och skyddsmask. I en helt annan vardag än den hon var van vid.
Belastningen har varit stor. Inte bara hela grejen med att jobba hela dagarna i skyddsmask. Nytt schema med dag- kväll- och nattskift, helt nya arbetsuppgifter att läsa in sig på och arbete i en miljö med en ständigt påtaglig smittorisk.

– Det är som att vara ny på jobbet på ett jobb man inte vill ha. Lite så. Och ny på jobbet är alltid jobbigt första tiden.

I kampen mot ett okänt virus beskriver Faith tankarna om att bli smittad som jobbiga. Hon är tacksam att skyddsutrustningen alltid har räckt på hennes jobb.

– Jag vill inte bli smittad men jag är inte så orolig att bli svårt sjuk. Jag kanske redan haft det för den delen, jag vet inte.

Faith har svårt att känna igen sig i den “hjältebild” som ibland målas upp i media nu i samband med pandemin. Hon gör ju bara sitt jobb, även om det just nu är extra krävande och inte som vanligt.

– Jag går inte runt och tänker att ”nu gör jag världens skillnad” hela tiden. Det är ingen av oss som gör det egentligen. Vi tar hand om sjuka patienter och anhöriga på bästa sätt, det är ingenting nytt för någon att jobba på det sättet. Det kommer toppar då och då också. Vi är vana att ställa om.

Med föräldrar från Uganda som var medlemmar i motsvarigheten till Svenska kyrkan har Faith vuxit upp med en tro på Gud. För henne har det varit en naturlig del av livet.

– Vi gick i söndagsskola och scouter jag och min syster, berättar Faith som däremot aldrig blev någon inbiten scout, det var inte riktigt hennes grej. Istället var det att sjunga i kör som hon fastnade för.

Hon berättar att hon aldrig gjort någon revolt och tagit avstånd från kyrkan. Men visst har hon ändrat mycket hur hon ser på livet jämfört när hon var yngre. Funderat över hur saker hänger ihop egentligen och ifrågasatt delar av det som står i Bibeln som hon tycker är märkligt.
– Men sen inser jag att jag inte behöver svälja allt med hull och hår heller. Så tänkte man kanske mer som tonåring, att man måste försvara hela Bibeln och allt som står där.
När pandemin är över och det blir aktuellt med live-konserter igen vill Faith tillbaka till scenen. Gärna så snart som möjligt. Att sjunga och spela med vännerna är något hon längtar efter. Drömmen är att kunna lägga ännu mer tid på musiken. Hon skulle gärna se att en dag i veckan kunde ägnas helt åt att sjunga, skriva låtar och vara kreativ. Fundera kring vilka budskap som ska bli hennes. Och på frågan om hon har någonting på gång, kanske ett låtsläpp eller så, blir svaret:

– Tanken är att det ska bli lite släpp i höst hoppas jag, säger Faith som däremot inte känner att hon behöver skynda på.
– Det är viktigare att det bli rätt låt än att stressa fram någonting.

MARIANNE LUNDVALL