Gammelsvenskby – en skärva av svensk kultur i Ukraina

Även om Ryssland i dag försöker jämna den unika Gammalsvenskby med marken har byn gamla anor och har klarat sig genom svåra nödår och stora emigrationsvågor flera gånger tidigare.

Tillhörde Sverige

Den i dag estniska ön Dagö i Östersjön tillhörde en gång i  tiden Sverige. Vid freden i Nystad år 1721 förlorades dock Dagö till Ryssland. Öns svenska bondebefolkning erbjöds kompensation av Katarina den Stora i form av mark, hus och egen kyrka i motsvarande södra Ukraina.

Decennier senare, 1781, gav sig därför knappa tusentalet svenska Dagöbor av på vandring mot de utlovade markerna i Ukraina. Endast två tredjedelar av den tappra skaran kom fram i maj 1782. Resten hade dött av köld, hunger och sjukdom.

Fler dog den första tiden i det nya landet, och 1783 återstod endast 150 personer av den ursprungliga skaran.

Efter det började ändå så småningom livet vända, och byborna i den så kallade ”Gammalsvenskby” kom att bygga upp en livaktig tillvaro. De behöll till och med sin gamla östsvenska dialekt, liksom den lutherska tron.

Men efter första världskriget och kommunisternas ­hårdföra maktövertagande 1917 var nöden återigen stor i Gammalsvenskby. Byborna skrev till ärkebiskop Nathan Söderblom om hjälp, och planer på en återvandring till Sverige lades upp. 1929 lät man montera ned kyrkklockorna i byn, och närmare 900 Gammalsvenskbybor reste tillbaka till Sverige med pråm.

Jan Utas, en av de tillbakavändande byborna, skrev om detta i boken Svenskbyborna (1959):

Var det svårt att se de gamla, nötta tingen släpas bort från stugan, så var det ännu svårare att bevittna hur den vita kyrkan berövas sina sista helgade föremål när de packades ner i grova trälårar för den långa färden mot okända öden. Gravlik blev stillheten över byn först när kyrkklockorna efter att ännu en gång ha dånat, i över en timmes tid, tystnade för alltid och varsamt sänktes ner från kyrktornet.

TIllvaron blev inte så lätt

Väl tillbaka i Sverige blev heller inte tillvaron så lätt som många av migranterna hade hoppats på. Många saknade sin gamla by och tillvaro, och redan på våren 1930 återvände fyra familjer till Sovjet. Ytterligare en grupp reste tillbaka på hösten samma år. I augusti 1931 kom ännu fler, runt 200 personer – och en ny grund till den strävsamma svenskkolonin i södra Ukraina lades fast.

Merparten av befolkningen har flytt

Sedan dess har befolkningen stadigt ökat, till långt över 2 000 personer. I och med Rysslands invasion av Ukraina och de efterföljande terrorbombningarna av tidigare ockuperade landområden, inklusive Gammalsvenskby, har dock merparten av befolkningen flytt. I dag bor färre än 200 människor kvar i denna unika svenska utpost nära Svarta havet.