Gestalta det vi hoppas och tror på

I samband med att terrornivån höjdes uppmanades vi till ökad vaksamhet. Vanliga synonymer handlar om att vara uppmärksam, vaken och alert men också att vara på sin vakt. Nu när jag smakar på ordet känns det som den nyansen blivit starkare – att vara på sin vakt. Det började redan under pandemin med att hålla avstånd och vara uppmärksam på andras beteende och sedan har det fortsatt. Vaksamhet kopplas ihop med misstänksamhet. Jag måste ha koll, det bildas hål i tillitens väv och oron får chans att växa till.

Den yttersta tiden

Kyrkoåret är på väg att gå mot sitt slut och texterna handlar om den yttersta tiden. I söndagens evangelietext får Jesus bemöta oro från olika håll. Först är det några fariséer som undrar när Guds rike ska komma. I det avväpnande svaret säger Jesus att Guds rike inte går att se eller peka ut – det finns inom oss.
Sedan fortsätter Jesus att sam­tala med lärjungarna. I orostider kan det dyka upp många som vill visa väg och ange riktning, peka åt olika håll. Det Jesus gör är att mana till lugn – spring inte dit, rusa inte runt… det kommer att bli uppenbart var Gud finns. Jesus tar liksom tillbaka lärjungarna till vardagen… ”folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta…”

Gjort tidtabeller

Sedan kommer den spännande vändningen: ”Men först måste Människosonen lida mycket och förkastas av detta släkte”.
Det har handlat mycket om lidande när den yttersta tiden kommit på tal, ja man har till och med gjort tidtabeller för att kunna tolka tidens tecken och räkna ut när Människosonen ska komma. Här vänder Jesus på det och pekar på att det är Människosonen som måste lida och förkastas.
Fokus vänds till det som väntar Jesus i Jerusalem – påskdramat när Jesus utlämnas, lider och dör. Guds väg till oss människor är att älska hela världen tillbaka till sig. Genom Kristi död och uppståndelse är försoning möjlig och genom Anden kan Gud komma nära oss alla, i alla tider. Så nära som att gudsriket finns inom oss.
Redan nu är Guds rike här men det ska också komma. Vi lever i den dubbelhet som ordparet redan nu–ännu inte försöker fånga. Vår uppgift blir att försöka gestalta och leva det vi hoppas och tror på redan nu. Att på olika vis kämpa och stå upp för rättvisa, fred, jämlikhet och allas lika värde är så jag vill försöka att leva här och nu. Med bevarat hopp.

Öva mig i tillit

Det är inte enkelt, missmodet växer när allt verkar gå åt fel håll. Det är då mitt fokus blir att öva mig i tillit till Jesus Kristus – han som utgav sig själv i döden och som Gud gav liv åter i uppståndelsens stora bekräftelse. Öva mig i tillit till att ondska och död inte ska få sista ordet. Att Guds kärlek är den makt som ändå världen bär. Att vara uthållig i det jag kan göra och försöka vänta med vaksamhet som mer bär smak av tillit (allt vilar i Guds händer) snarare än smak av misstänksamhet.

Christina Lindgren
sjukhuspastor