Glädjen vinner i utmanande församlingsplantering i Borås

Omkring fem procent av Sveriges befolkning bor i de områden som polisen klassar som utsatta. I dessa stadsdelar, där behoven är stora, är frikyrkan ofta osynlig.

När Equmeniakyrkan satsar på att etablera nya församlingar har man i flera fall inriktat sig just på sådana områden. På Hulta, som man säger i Borås, finns ingen frikyrkoförsamling och det finns få i de närliggande stadsdelarna. När pionjärpastor Anton Lidström och de andra i teamet kartlade Borås blev därför Hulta ett naturligt val.

– Vi blev motiverade att vara här där det verkligen behövs mission. De som bor här skulle aldrig ta bussen in till stan för att gå in i en kyrka, vi måste vara här hos dem, säger han.

Bjuder på kaffe och saft

Det är söndagseftermiddag och Anton Lidström förbereder gudstjänsten tillsammans med teamarna Klara Forsling och Evelina Rydin. Varje söndag ställer de sig vid entrén till Ica-butiken för att knyta kontakter och bjuda in till gudstjänsten. De bjuder på kaffe och saft och behöver inte vänta länge förrän människor stannar och pratar. Det syns att de blir igenkända och uppskattade.

När klockan närmar sig fyra kör de kaffekärran mot kommunens nyrenoverade lokaler som ligger i anslutning till torget. Under vardagarna ryms där dagverksamhet och fritidsgård, men på söndagarna får församlingen distribuera lokalerna helt fritt.

– Vi har ett väldigt gott samarbete med kommunen och med Ica-butiken, säger Anton Lidström.

Lovsång och predikan

Gudstjänsten skiljer sig från den i en vanlig frikyrkoförsamling. När klockan är fyra finns där bara en besökare som inte tillhör teamet, sedan kommer det en familj efter ytterligare en kvart. Anton Lidström funderar på att göra om gudstjänsten till ett samtal, men sedan fylls lokalen på, och till slut blir det både lovsång och predikan.

– Här får man vara lite flexibel med upplägget. Man vet inte riktigt hur många som dyker upp, och vi får anpassa form och budskap efter de som kommer, säger Jonas Larsson, som också tillhör ledarteamet.

Ekarängskyrkan har funnits sedan augusti 2018 och församlingens historia innehåller både toppar och dalar. Alldeles före pandemin hade man vind i seglen, och det kunde komma 35 personer på gudstjänsterna.

– Pandemin slog det arbetet i spillror. För oss fungerade det inte att göra digitala gudstjänster, folk var inte intresserade av det. De ville samlas och mötas, säger Anton Lidström.

Fotbollsverksamhet för ungdomar

Nu kämpar man med att åter få fler att komma på gudstjänsterna. Men allt är inte centrerat kring dessa. Församlingen har också gjort olika sociala satsningar, som matutdelningen och fotbollsverksamhet för ­ungdomar. Det har gjort församlingen välkänd i grannskapet.

– Jag tror att kommunen och människor på Hulta tycker att vi är ganska etablerade, de förstår nog inte hur få vi är, säger han.

Kärnan består av två familjer

Kärnan i församlingen består av två familjer, förutom de två teamarna. Anton Lidström menar att de egentligen är för få, något som gör arbetet sårbart.

– I våras var det en som flyttade från församlingen, och några som hade planer på att flytta hit men som aldrig gjorde det. Det kan tyckas som små händelser, men det har stor påverkan. Det hade egentligen räckt med att några till skulle gå med för att utgångsläget skulle bli ett helt annat för oss, säger han.

Med en större församlingskärna skulle gudstjänsterna fungera bättre.

– De flesta som kommer hit är inte vana vid lovsång och predikan. När man är i minoritet och måste sätta en gudstjänstkultur så blir man ganska trött efter ett tag, säger han.

Kärnan består av etniska svenskar, medan Hulta är ett område där de flesta har rötterna i utlandet. Redan från början har det funnits en vilja att skola in Hultabor som ledare i församlingen, men det har man inte lyckats med.

– Människor här får möta Jesus, men vi har insett att processen att gå vidare och bli ledare är väldigt lång, säger han.

Kulturella skillnader

Anton Lidström tror att det har flera orsaker. Dels kämpar många här med att få tillvaron att gå ihop, att engagera sig i en församling blir därför mer än man klarar av. Dels kan det finnas kulturella skillnader.

– Det kan finnas en idé att kyrkan har egen personal som serverar oss med gudstjänster, säger han.

Anton Lidström har planterat en församling tidigare, i Norrköping, och han har kontakt med andra församlingsplanterare. Han berättar att många av dem delar hans upplevelse, att det kan vara svårt att få tillräckligt många engagerade.

Anställda på deltid

Många pastorer i Equmeniakyrkans församlingsplanteringar är anställda på deltid, så även Anton Lidström . Enligt honom är många tacksamma över anställningen, samtidigt som en halvtidstjänst kan upplevas som väldigt otillräcklig.

– När man arbetar i ett socialt utsatt område kan man känna: Hur ska jag hinna och orka detta?

Att plantera församling kräver alltså hårt arbete, men Anton Lidström vill också betona glädjen. Det finns en varm gemenskap i gruppen.

– Det är mångkulturellt och otroligt givande att vara här. Och när människor får göra erfarenheter av Jesus, då är det värt allt jobb.

Förskonad från stölder och påhopp

Anton Lidström och de andra känner också uppskattning. Hulta har stora problem med kriminalitet, men församlingen har varit förskonad från stölder och påhopp.

– Man har någon form av respekt för en kyrka som man inte har för polisen. Unga män har sagt att kommunen och polisen har misslyckats, men ni som kyrka kan komma in och göra något annorlunda.