”Gudstjänsterna gav mig energi att fortsätta”

Mikael Lindmark stötte ihop med två av församlingens medlemmar, Karin och Gunnar Renklint, lite överallt: på gatan, på bussen, nära hemmet. En dag bjöd de in till öppen kör i samband med Mötesplatsen och det blev hans ingång till något han inte hade upplevt tidigare: att bli behandlad som en människa.

Mikael är påtagligt tacksam över att paret Renklint fångade upp att han gillar att sjunga och bjöd med honom den gången. Lika tacksam är han för hela församlingens bemötande under de sex år som gått sedan han första gången klev in genom Equmeniakyrkans glasdörr.

Med helt öppet sinne

– Innan jag gick hit första gången bestämde jag mig för att inte ha en förutfattad mening utan gå in med ett helt öppet sinne. Och det var fantastiskt! Trevliga människor som respekterade mig och såg mig som den jag är, ingen som försökte göra mig till någon annan.

Här kände Mikael sig mött av något han kallar ”vanlig trevlighet och vänlighet”. Något han tyvärr inte varit van vid i sitt liv.

– I min familj var jag bara en slasktratt för de andras problem. Och när jag var 14 år blev jag lämnad ensam, berättar Mikael innan han tillägger:

– Trots att jag bodde ensam försökte jag alltid sköta mig och jag fick bra betyg i skolan. Jag har alltid försökt vara snäll mot andra, även när andra inte varit snälla mot mig. Här i kyrkan mötte jag människor som var snälla mot mig, och vid 55 års ålder blev jag äntligen uppskattad för den jag är.

Kan inte jobba mer än halvtid

Efter en bilolycka dras Mikael med hälsoproblem och nervskador som gör att han inte kan jobba mer än halvtid. När det blev problem på arbetet tog Mikael ändå på sig fackligt ansvar och hade det riktigt tungt. Dessutom hade han, som älskar att skriva poesi och vunnit SM i Poetry Slam, haft sin skrivförmåga borta i tio år. Efter att ha varit med på Mötesplatsen flera gånger märkte han något fantastiskt:

– Jag kunde börja skriva igen! Det var ett euforiskt tillstånd – tänk dig lyckan att få tillbaka skrivandet!

Det lyser om Mikael när han berättar.

Ett år efter att ha börjat gå på Mötesplatsen började han ge även gudstjänster en chans.

– När jag började gå på gudstjänster märkte jag att det gav mig energi så att jag orkade fortsätta med det fackliga arbetet. Då tänkte jag att om gudstjänster ger mig en sådan effekt, varför inte fortsätta gå på dem?

Får upptäcka i egen takt

Mikael ler. Han har fått upptäcka saker i egen takt och uppskattar att ingen i församlingen har försökt tvinga eller påverka honom till något. Med tre naturvetenskapliga examina beskriver han sig som vetenskapsman. Kanske är det därför han ser sin egen kristna tro som något i ständig utveckling?

– För mig innebär ordet ”frälsning” en livslång process. Men någonstans mellan raderna av det jag säger kanske du hittar Gud, säger Mikael med både glimt och värme i blicken.

Skrivit om psalmtexter

Mikael har skrivit om några psalmtexter utifrån egen tolkning. ”Jag lyfter blicken mot himmelen, och sluter nu mina ögon. Jag ser nu klarare än jag gjort, än på de år jag har levat” är rader som för honom betyder att det var när han började titta inåt som det klarnade.

– I ljuset av vad det som hänt mig tidigare blev det så rent fantastiskt att komma till församlingen. Här finns inga hierarkier, vi är alla lika inför Gud.

För mig innebär ordet ”frälsning” en livslång process. Men någonstans mellan raderna av det jag säger kanske du hittar Gud, säger Mikael med både glimt och värme i blicken.

Equmeniakyrkan i Lycksele har gett Mikael så mycket positivt, så när han fick frågan om att vara med i styrelsen var det självklart för honom att svara ja.

– Samma sak när jag fick förtroendet att vara mötesledare fast jag var så pass ny: Jag vill gärna betala tillbaka av det jag har fått.

Vad tycker du att en församlings viktigaste uppgift är?

– Att ge behövande människor en oas i tillvaron och vara medmänniska. Att se människan måste vara det viktigaste för varje kristen församling. Och här i min församling finns plats att både visa och ta emot omtanke.