Hans ritar kyrkor som hänger med i tiden

I 40 år har Hans drivit arkitekt­byrån Forum arkitekter i Göteborg. Det har blivit några kyrkor på cv:t genom åren men varje gång är unik, fastslår Hans. Att rita en syrisk-ortodox kyrka är något helt annat än att bygga en ny Equmeniakyrka eller att renovera en församlingsvåning.
– Hur ser församlingen på vad kyrkolokalen ska utstråla och förhålla sig till samhället i övrigt? Det varierar mellan olika församlingar, därför är det viktigt att verkligen lyssna in det unika behovet!
Hans Knutsson ger några exempel, som Nimbus på Öckerö, där man behövde en allround­lokal och nu med ett draperi kan dra för korset och göra om rummet till en sporthall. Eller på Hönö där man byggt en utseendemässigt avskalad kyrkolokal.
– Jämför det med katolska kyrkor som är otroligt sakrala. Men de är alla kyrkor!

Relativt tidlös stil

Hans råd inför större förändringar är att de ska vara förankrade vid församlingsmöten – där även arkitekten är med och lyssnar, visar sina idéer och ser vilka reaktionerna blir – och att byggnadskommittén är lyhörd. En arkitekt kan också sätta gränser när idéer blir alltför vidlyftiga och kostsamma.
För att inte behöva göra om alltför ofta, i synnerhet med tanke på att en Equmeniakyrka renoveras med offrade pengar, rekommenderar Hans att man bygger i relativt tidlös stil och i stället förändrar med textilier och liknande.

Kyrktorget ofta församlingens hjärta

En drastisk förskjutning har dock skett under de senaste 60 åren: Då byggdes kyrkor, liksom samhället i övrigt, funktionsuppdelat. Det innebar att man exempelvis åt i ett rum, tillbringade fritiden i ett annat och arbetade i ett tredje. Samma tänk avspeglas i kyrkor byggda vid den här tiden. Kyrksalen ligger ofta i entréplan, korridorer med små scoutlyor och ungdomslokaler i skymundan i källaren medan administrationen sitter avskilt en trappa upp.
– I dag betraktas i stället kyrktorget ofta som församlingens hjärta. Där möts vi och har till och med samlingar. Då talar vi om ett helt annat slags kyrka.

Hans Knutsson arbetar sedan en tid med en större ombyggnation av Equmeniakyrkan i Alingsås, där han är medlem. Ett förslag som initialt innebar en förändrad entré, där kyrktorgets gemenskap betonades, fick nej av byggnadsantikvariska skäl.
– Vår nuvarande 70-talsentré ansågs så tidstypisk att den ska behållas som ett kulturminne. Då frågar jag mig vad som är viktigast: Hur vi byggde på kyrkor 70-talet eller att få vara en kyrka som fungerar till våra iGod-möten, där 500 ungdomar samlas för gudstjänst, eller för församlingens 25 olika nationaliteter? Vi ska visserligen vara försiktiga med kulturarv men inte bygga museer som inte fungerar!

Tagit fram ny ritning

Hans Knutsson bedömer att församlingen visserligen nog skulle ha vunnit en process mot kommunen, men att det skulle ha kostat både tid och pengar, varför man nu tagit fram en ny ritning utan lika omfattande förändringar.
– Personligen tycker jag att det är befriande med kyrkor som faktiskt är kyrkor. Vad behöver folk i dag? Stilla, kontemplativa rum där de kan möta Gud. Låt kyrkan vara kyrka! I min skiss ser man dopgraven och korset genom fönstret när man passerar på gatan. Det inspirerar mig.

Kyrkans funktioner i förändring

Dagens ­församlingsvåningar ­fyller en viktig funktion som mötesplats, för diakoni, mindre samlingar, stickkaféer och ungdomsträffar. Nu är det inte längre undangömda scoutlyor som gäller, utan stora, generella lokaler som inte är avsedda för en enda specifik funktion, kompletterade med mindre rum att använda vid behov.
– Till och med själavårdssamtal kan ske i kafét nu för tiden. Då behöver man skapa avskilda hörn där man kan dra sig undan men ändå vara del av det gemensamma rummet. Människor har en helt annan attityd till samtal och förbön i dag, de är inte lika rädda för att visa såna behov. Därför ska vi inte automatiskt lyfta ut de funktionerna till smårum.

Skapa rum för stillhet

Även själva kyrksalen kan behöva ”hörn” där den som vill kunna smita in i kyrkan, utan sociala krav eller som söker mer stillhet, ska finna ro.
– Vi tappar mycket av det i våra föreningskyrkor. I frikyrkan är vi ofta sociala föreningsmänniskor. Då missar vi att fånga upp dem som kommer nya eller befinner sig i en livssituation där man inte orkar det sociala.