Här är alla missionärsbarn – gammal som ung

Sällan har andras fotoalbum förefallit så intressanta som när missionärsbarnen från skolan i Pointe noire (PN), i Kongo Brazzaville, möts och delar bilder, berättelser och minnen. Sam­talen är många och ivriga vid vartenda bord. Här sker både återseenden och nya möten. Ändå beskriver alla en känsla av att höra ihop.

– Vi har så mycket gemensamt även om vi varit på PN under olika perioder. Det har gett mig en familj som är större än min egen. Det är år som jag aldrig skulle vilja ha varit utan, säger Caroline Björnberg.

– Man blir som en syskonskara när man bor på en skola som PN. Vi har varit med om något väldigt speciellt som ingen annan har gjort. Det är en del av vår identitet och därför är det också speciellt att träffas så här, menar Vera vars föräldrar var utsända av Norska misjonskirken.

Många mils resa i Landrover

Hon hade både en flygresa och många mils resa i Landrover på leriga vägar, innan hon kom hem till sina föräldrar. Tre gånger per år fick hon göra den resan, på ­loven.

– Den smärta det innebar kan bara de som upplevt det, dela. Men också de goda historierna förstås. Man får lägga sina minnen i en låda och plocka upp vid såna här träffar, fortsätter Vera som är en av dem som arbetat med att samla missionärsbarnen genom året.

Det är flera år sedan sist och den här helgen har de i privat regi hyrt Sjöviksgården i Lerum, en equmeniakyrklig gård, och samlat så många som de fått tag på. Även dåvarande Svenska missionskyrkan har varit med och ordnat en träff, 2009, med möjlighet till ”debriefing” för att bearbeta det eleverna eventuellt upplevt som barn. Några år senare skedde också en återresa där ett 40-tal gamla elever deltog.

En av dem som berättat offentligt om sina minnen som missionärsbarn är författaren Lennart Hagerfors.

– En sådan här träff är ett sätt att återuppleva sitt förflutna. I vanliga fall berättar man sin historia för sig själv. Men det händer något när vi delar våra berättelser tillsammans med andra. Det berikar upplevelsen, menar han.

Vi har så mycket gemensamt även om vi varit på PN under olika perioder. Det har gett mig en familj som är större än min egen. Caroline Björnberg

En som har många att dela sin historia med är Ulrika Svenninghed. På träffen har hon inte bara med sig sin syster Pernilla Båtsby utan också sin man Anders. Alla tre har gått på skolan i PN. Dess­utom är en helgens arrangörer, Dan Johansson, hennes gamla klasskamrat. Men deras upp­levelse är inte densamma.

Perspektiven väldigt olika

– Vi kan dela minnesbilder, smaker och miljöer. Men våra perspektiv är väldigt olika. Jag var liten när jag gick på skolan medan min man var tonåring. Han tyckte att det var en skitkul tid. Den upplevelsen delar inte jag. Jag kan faktiskt inte minnas vilka känslor jag hade. Kanske har det att göra med att det var så svårt för mig att bli lämnad av mina föräldrarm, att jag stängde av och nu inte riktigt kommer åt mina minnen, säger Ulrika.

Bodde med jämnåriga

– Även om vi hade syskon på skolan så bodde vi inte ihop, utan vi bodde med våra jämnåriga. Så jag kan inte minnas att vi tröstade varandra, fyller syster Pernilla i.

– Som tonåring på skolan var det svåraste att jag kände mig instängd i en begränsad värld på skolan. Men när jag fick egna barn fick jag också ett annat perspektiv och då kom känslorna ikapp mig. Det var svårt, fortsätter Pernilla.

De långa skilsmässorna från föräldrarna är något som alla återkommer till. Andra hade det lite lättare med föräldrar som arbetade på skolan.

– Vi var ju lite mer missionärsbarn light, ler Kristian Gotting.

Han, liksom Emil Pettersson, konstaterar att deras föräldrar är med på de flesta skolbilder i de andras fotoalbum från samma tid, eftersom de arbetade å PN. En söt bild på en skoltrappa föreställer Emil, hans bror Pelle och Kristian från en svunnen tid.

– Det är över 20 år sedan vi träffades sist. Ändå känns det inte så avlägset.

Doften påminner om blöta strumpor

Finn Broman går runt och bjuder ett fat med jäst Kwanga, tillagat av cassava. Doften påminner om doften av blöta strumpor som glömts alltför länge i en påse. De flesta rynkar på näsan åt lukten även om smaken är förvånansvärt mild.

– Man behöver vara uppvuxen med att äta detta ihop med kongo­lesiska vänner för att gilla det. De yngre från Sverige brukar inte kunna förmå sig att äta kwanga.

Desto populärare är rätten Saka-­saka som några suckar längtande efter. ”Vi använder spenat i stället när vi lagar den här hemma”, tipsar Lilli-Ann Jenssen genom sorlet.

På träffen är också Anne Sundberg och make Carl med och berättar om missionsarbetet i dag.

– I det här sammanhanget ­representerar vi ju ”de vuxna” i Kongo. Mission är ett arbete som inte bara handlar om att säga halleluja, liksom. Utan om att ge människor ett värdigt liv. Vi vill förbättra världen oavsett om det är i Sverige eller i Kongo, säger Anne som just blivit avtackad ­efter åren som missionär.

Nu har de byggt sig ett hus i Brazzaville dit de snart återvänder. Finn, och påfallande många med honom, har också återvänt till Kongo för eget missions- och biståndsarbete.

Ett fokus som många vittnar om är något som Finn Broman konstaterar:

– Kongo var ju hemma för mig. Men det konstiga var ju att vi alltid pratade om hemma – i Sverige!

Syskonen föddes i Kongo

Syskonen Kerstin Kvernes och Sven Ahldén föddes i Kongo under andra världskriget och bodde där under många år som barn. För pojkar var det lättare att få lekkamrater än för flickor, eftersom de kongolesiska flickorna förväntades hjälpa till i hushållet. Så när Kerstin fick börja skolan tyckte hon att det äntligen blev ett avbrott i tristessen.

– Jag blev lämnad som sju­åring. Då grät mamma. Jag lär ha sagt på skolan att ”mamma var allt ledsen när vi sa hejdå”. Själv tyckte jag att skolan var rolig, ler Kerstin åt minnet.

Liksom sin bror har hon ett långt arbetsliv bakom sig inom sjukvården i Kongo.

– Jag är fortfarande mycket i Kongo. Jag har levt där i halva mitt liv. Så jag vet nog inte riktigt var jag är hemma. Här på träffen är vi alla kongoleser, alla har vi Svenska skolan och PN gemensamt. Och minnena, både de traumatiska och de positiva.

Måste få med barnens berättelser

Att skilsmässorna från föräldrarna var smärtsamma är inte svårt att relatera till. Vad många på träffen påpekar är en annan omvälvande skilsmässa: Den från kamrater på skolan, när deras föräldrars kontrakt plötsligt slutade. Från en intensiv syskon­gemenskap åkte kamraten, kanske för alltid, tillbaka till Sverige.

– Jag åker runt och berättar min historia i kyrkor i Norge. Missionshistorien har inte varit komplett förut. Vi måste få med barnens berättelser också för att historien ska bli sann, säger Vera Kittelsen.