Jacques Mwepu möter upp med en coronasäker armbågshälsning utanför dubbla nätstängsel, och lotsar mig sedan genom ett flertal låsta dörrar till ett personal­utrymme där vi slår oss ned.

Fängelset i Kumla är arbetsplats för cirka 500 personer och ofrivillig bostad för ungefär lika många. Ett 50-tal av cellerna har nu våningssängar vilket inte alls är önskvärt.

Grävmaskinerna utanför förbereder för två hus med 62 platser, och liknande tillbyggnader görs nu på flera håll till följd av överbeläggning.

– Det är bra, för vi vill inte ha dubbelbeläggning i fortsättningen, kommenterar anstaltschefen.

Han har arbetat i svensk kriminalvård sedan 1998, och har sett hur kriminalpolitiken varierar utifrån vad som händer i samhället.

Nu är skjutningar och gängvåld i fokus och det finns en begäran från medborgarna att göra något.

– Man tror att tillfälliga åtgärder löser frågan, men jag tror att diskussionen med perspektiv på samhällsskydd och brottsoffer ska finnas med hela tiden. Det ska debatteras i tider då det är mindre emotionellt laddat. Det är viktigt att se på saken mer analytiskt och lågaffektivt, och ur olika synvinklar.

– Det är inte hårda straff som gör skillnad, man löser det inte när de skjuter, säger Mwepu stillsamt.

Han vill hellre se att man uppmärksammar hela problemet och ger insatser till barnen i skolan och stöd till föräldrar, och då särskilt med tanke på alla kämpande ensamma mammor i segregerade områden.

Jacques Mwepu växte upp i Kongo Kinshasa i ett välbärgat hem och barndomen var lycklig. Han gick i katolsk skola och parallellt med gymnasiet började han läsa till präst. Det skulle ta tolv år, men han hoppade av efter halva tiden.

– Mina vänner läste juridik, ekonomi och medicin, jag ville också plugga på ett annat sätt.

Av sin mentor och andlige fader på skolan fick han stöd och uppmuntran.

– Han sa att det finns många sätt att tjäna Gud, inte bara som präst, säger Jacques och ler varmt.

Siktet ställdes in på att bli en bra advokat. Men denne student var medveten och påläst och inte rädd att höja rösten för människors rättigheter vilket ledde till att han blev obekväm för makthavarna i president Mobutus diktatur.

Jacques Mwepu flydde och kom efter en tid som kvotflykting till Sverige.

Med bra utbildning och stark vilja tog han sig in i samhället. Efter ett sommarjobb på Hällbyanstalten valde han att fortsätta inom kriminalvården. Karriären tog snart fart och han har haft ett antal olika uppdrag och chefs­befattningar.

Anstaltschef i Kumla blev han i höstas efter en tid som kriminalvårdsexpert inom EU:s utrikestjänst i Bryssel.

– Jag tycker om jobbet för att det är så varierande och det finns så många utvecklingsmöjligheter. Jag har hittat en roll som jag är bekväm med i det svenska samhället. Och det är ett viktigt uppdrag.

– Jag gillar innehållet i den svenska kriminalvården där man inte bara förvarar och vaktar, utan är mer av en socialarbetare. Jag är chef, men jag är terapeut också, säger han.

Den här dagen har Mwepu möte med NAV, nämnden för andlig vård inom kriminalvården. Där ingår representanter för olika trosinriktningar. Senare ska han även träffa den ekumeniska besöksgruppen som sedan flera decennier kommer på frivillig bas.

– Det är jättebra att NAV-medarbetare möjliggör fortsatt ut­övande av intagnas religion, det är en mänsklig rättighet att utöva sin religion även om man är frihetsberövad. För den som sitter med sin förtvivlan är det viktigt att ha kontakter som inger hopp för framtiden. Människor utan framtidstro kan vara farliga.

– Våra NAV-medarbetare och besöksgruppen som innefattar människor från civilsamhället är ett viktigt komplement i vårt behandlingsarbete, säger han.

Mwepu citerar ur Matteus 25 ”jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig”.

– Utifrån det ser jag den verksamheten närmast som en förpliktelse.

Han ser den andliga vården som en del i behandlingen, ett viktigt inslag i vardagen för människor som befinner sig i en svår livsprocess.

– Tron på att människor kan förändras och få ett bättre liv är fundamentalt för oss som jobbar med stöd till människor som befinner sig i utkanten av samhället.

Att kyrkorna har betydelse i samhället är självklart för fängelsechefen, så var det även där han växte upp i Kongo.

– De aktörer som var viktiga för samhället var prästen, läraren och läkaren, inte bara polisen. Alla dessa bidrog till att man fick lära sig att vara laglydig, veta var gränserna går, göra det som är viktigt för din nästa och allas gemensamma goda.

– Det är ju det hela samhällsavtalet går ut på, att visa hänsyn. De tio budorden är en av källorna till brottsbalken.

Tillgång till andligt liv är en lagskyddad rättighet i Sverige. I Regeringsformen kapitel 2, paragraf 1 står det att varje intagen ska ”tillförsäkras religionsfrihet; frihet att ensam och tillsammans med andra utöva sin religion”.

Det har gått mer än 30 år sedan Jacques Mwepu kom till Sverige, men han har fortfarande kontakt med hemlandet. Dels genom sina familjeband, dels har Kriminalvården medarbetare på FN-uppdrag i Kongo inom ramen för myndighetens utlandsverksamhet som Jacques varit chef för. Dessutom driver hustrun Gisele ett it-företag med kontor i flera andra länder, bland annat Kongo.

– Så jag är där ibland på besök, men att flytta tillbaka finns inte i bilden nu, säger Jacques.

Däremot kan han tänka sig att vara där mycket mera när han blir pensionär, särskilt när vi har vinter här hemma.

– När jag jobbade två år i Elfenbenskusten insåg jag att jag saknade årstiderna. Vi hade 40 grader varmt och jag såg på tv att det var vinter här, då var det nästan så jag längtade efter snökaos, säger Jacques och skrattar.

Hans liv har inte blivit som planerat men ändå innehållsrikt, spännande och intressant. Han blev varken katolsk präst eller advokat men konstaterar att dessa båda inte ligger så långt ifrån det yrke han till sist landade i.

– Nu har jag jobbat med detta i 23 år och det handlar egentligen om samma sak; att få vara med och bidra till människors förändring.