Hit vallfärdar världens metodister

– De hade söndagsskola för barn i ett separat rum här, berättar Steven Cooper. Ibland är det någon som skriver om hur ljudet av hundratals barn stör gudstjänsten.
Han står vid predikstolen i Wesley’s Chapel på 49 City Road i London. Området brukar kallas St Luke, och stadsdelen heter Islington. Tvärsöver gatan ligger en kyrkogård där människor som inte tillhörde den anglikanska kyrkan kunde begravas – en av de mest kända är prästfrun och 19-barnsmamman Susanna Wesley. Hon brukar kallas ”metodismens mor” eftersom hon var mamma till dess två första ledare, Charles och John Wesley.

Visar predikstolen

När Steven Cooper tar emot i kapellet visar han först predikstolen.
– Den är från 1778, samma år som kapellet invigdes, berättar han. Och den är byggd i tre nivåer, för tre personer.
Som så många i England har han en akademisk bakgrund, ett helt annat yrke och så ett till: först läste han en naturvetenskaplig utbildning på universitetet i Cambridge, sedan arbetade han hos den anglikanske ärkebiskopen, och så började han studera till präst och vigdes till tjänst i metodistkyrkan. Först var han församlingspräst i Stevenage, och sedan några år tjänstgör han här i London tillsammans med Jennifer Smith.

– De som arbetade här före oss var ensamstående, båda två, så då bodde båda prästerna i de små lägenheterna vid kapellet, berättar han. Nu när jag kom med min familj fick kyrkan leta upp en större åt oss i närheten.
Bröderna Wesley hade inte tänkt bygga någon kyrka. Det de arbetade med var ju en rörelse.
– John Wesley var anglikansk präst, och metodismen började som en inomkyrklig rörelse, säger Steven Cooper. Den var lite ovanlig med sitt arbete bland människor som var fattiga. Predikanterna var aktiva över hela England och i Skottland och Wales och Irland. Här i London höll de till i en gammal vapenfabrik som brukar kallas The Foundery. Men de lokalerna var ju inte så bra. Det behövdes något mer ändamålsenligt. Det behövdes ett kapell och plats för samtal och förmedling av olika sorters hjälp.

Så kom det sig att tomten på City Road fick ett kapell och flera andra byggnader – en av dem ett högt, smalt hus i typisk Londonstil där John Wesley själv kunde flytta in.
– Sedan fortsatte ändå en del av det diakonala arbetet på andra platser, i ett par lokaler som gick att hitta nära de behövande familjernas hem, berättar Steven Cooper.
Att hundratals barn dök upp i Wesley’s Chapel under dess första år var ingen tillfällighet – den tidiga metodismen var bland mycket annat en utbildningssatsning. Charles och John Wesley hade fått mycket av sin utbildning av sin mamma, och de grundade sin rörelse när de var studenter i Oxford.
– Men efter ett tag blev det så att de som utgjorde församlingen i kapellet på söndagarna mest var mer välmående Londonbor, säger Steven Cooper. Vi har en pastorsdotters dagbok här, från 1890-talet, och hon skriver upprört om hur de som sitter i bänkarna inte har en aning om hur svårt människor har det och inte vill smutsa ner sig med diakoniarbete.

Rörelsen splittrades under 1800-talet

Den engelska metodiströrelsen splittrades under 1800-talet.
– Det blev mycket utefter klasslinjerna, säger Steven Cooper. De som fortsatte i det som kallas wesleyansk metodism tillhörde de rikare samhällsklasserna, och de som talade om primitiv metodism var mer arbetarklass. 1891 togs predikstolen ner, och en orgel installerades – det hade inte funnits någon tidigare.
Nu är kapellet ett slags pilgrimsplats och domkyrka för metodister från hela världen, och Steven Cooper kan visa en bänk i ett sidokapell, Foundery Chapel – den var en symbolisk gåva från de wesleyanska metodisterna till de primitiva i samband med en stor samling i ett skede där de hade kunnat börja närma sig varandra igen.
– Jag tror inte att Charles Wesley egentligen skulle ha velat att vi pratar så mycket om honom, säger Steven Cooper. Han ville ju predika evangeliet. Men den 24 maj är en viktig dag.
Då minns världens metodister i stället John Wesley, och berättelsen sträcker sig över flera år och två världsdelar: 1736 hade John rest till USA för att missionera. På båten mötte han en grupp herrnhutare, och han lärde känna dem och blev mycket inspirerad av dem.
– Men missionen i Georgia fungerade inte så bra, säger ­Steven Cooper. Han blev ­för­samlingspräst, men han kom inte in i arbetet, han reste hem ­ganska snart, det var ett misslyckande för honom. Och så, den 24 maj, onsdagen efter pingst, kände han hur hans hjärta blev ”strangely warmed” (ungefär ”värmt på ett förunderligt sätt”, red:s anm).
 

Det är alltså John Wesleys gudsmöte som har blivit, om inte en helgondag, ett slags högtidsdag: Aldersgate Day (händelsen ägde rum hos herrnhutarna på Aldersgate Street i London) eller Wesley Day.
Charles hade upplevt något liknande bara tre dagar tidigare.
– Det som förändrades i och med det var att John blev djärv som predikant. Han började predika på gatorna, han ville gå med evangeliet dit där människor var. Här i östra London fanns det många fattiga som inte hade någon kontakt med kyrkan. Utanför stadsgränsen var det ännu fattigare.

Metodismens historia

En grupp volontärer från olika metodistförsamlingar i London bemannar Wesley’s Chapel och tar emot besökare från många länder nu när pandemirestriktionerna är borta – dels kan man få se kyrkorummet, The Foundery chapel och all fönsterkonst, dels kan man studera metodismens historia i kryptan som är inredd som ett modernt museum, och dels kan man få gå runt i den sidobyggnad som var Charles Wesleys hem.
– Det fanns möteslokaler tidigare, och metodisterna firade en improviserad gudstjänst med gemensam måltid, en kärleksfest. Men för det sakramentala gick de till församlingskyrkan. Det var när de inte var välkomna i den etablerade kyrkan längre som kapellet kom till. På det viset blev det också den första kyrkolokalen och den första platsen där de firade nattvard.Steven Cooper öppnar fönsterluckor och släpper in solen i rummen där bröderna Wesleys vänner satt framför brasan och samtalade, där en gäst kunde få sova över i en säng uppvärmd med en kolbehållare och där säkert en hel del av de flera tusen kända John Wesley-psalmerna har gnolats och sjungits.
Och så en dörr som ser ut som en garderobsdörr i ett av sovrummen.
– Under pandemin sände vi andakter från den här skrubben. Här hade John sin privata böneplats.