Jacob Langviks bok 96 lampor skulle väcka frågan om varför frikyrkliga unga lämnar kyrkan som vuxna, men har i minst lika stor utsträckning lett till diskussioner om föräldrars sorg när barnen försvinner från bänkraderna.
– Barnen kan vara friska, ha bra jobb, fina familjer och allt det där. Men det viktigaste och finaste som man önskade att barnen skulle få med sig har man inte axlat och det kan vara en sorg hos många föräldrar. När får man prata om den sorgen och hur?, säger Jacob Langvik.
Under temat ”Andlig vägledning för ett vanligt liv” har Equmeniakyrkan i Vårgårda bjudit in föreläsare på olika teman under hösten. Förra veckan var det Jacob Langviks tur, författaren till boken 96 lampor – om oss som brann och försvann.
Boken rönte uppmärksamhet när den kom 2016, med fokus på en fråga många kyrkoledningar brottats med – vad hände med alla de unga frikyrkliga som brann så starkt en gång, och sedan försvann. Hur formulerar de sin tro i dag?
I resan som tog vid efter bokens tryck har Jacob märkt två saker. Det ena är att själva beslutet att lämna kyrkan sällan är så dramatiskt. Ofta finns tron kvar, men den är gömd under lager av att gräset ska klippas, ungarnas söndagsträning och livet som kom emellan.
Det andra är att boken, som först riktades till unga, i lika stor grad träffat en nerv hos föräldrarna till dem som lämnat. Därför står det nu med som underrubrik när han är ute och talar, som förra veckan i Vårgårda; ”Hur bearbetar man sorgen som förälder när barnen inte stannar i kyrkan.”
– Jag har fått många meddelanden från föräldrar som tackade och berättat att de använt boken för att bättre kunna förstå barnens val. Jag upplever att det finns en sorg som man inte riktigt vet hur man ska arbeta med, och man känner sig maktlös inför att barnen inte längre finns i de sammanhang som varit så viktiga för en själv, konstaterar Jacob Langvik.
Han har inga klara svar att ge, men några strategier han själv tror på är att fortsätta visa hur viktig tron är i föräldrarnas liv. Det handlar inte om att vinna en diskussion. Mer om att lägga varandras erfarenheter jämte varandra.
– Jag tror också att det finns en särskild ingång hos far-och morföräldrar till sina barnbarn. Det ser jag inte minst på min mammas relation med mina barn. Bad du aftonbön hemma med dina barn, gör det med dina barnbarn, eller be välsignelsen för maten tillsammans om det är vad ni alltid gjort. Kort och gott – visa vad tron betyder för dig, utan att pracka på eller tjata tillbaka, säger han och funderar:
– Sen ska man kanske inte alltid göra det för dramatiskt. Jag har tänkt en del på liknelsen om den förlorande sonen, ifrån den hemmavarande sonens perspektiv så ser han ju aldrig mötet mellan fadern och den andre brodern. Så tänker jag att det kan vara, från vårt perspektiv så kanske vi inte alltid kan se vilka vår Herre möter.
När Jacob nu skriver på uppföljaren till boken som istället ska handla om de som stannade kvar i kyrkan så skriver han en del på just den hemmavarande sonen.
– Jag har aldrig riktigt förstått varför rubriken i Bibeln är i singular när det egentligen handlar om två förlorade söner. Jag skulle ha velat se mer scoutdraman som handlade om den hemmavarande sonen. Den sonen som aldrig förstod hur bra han hade det utan fastnade i jämförelse, präktighet och ibland bitterhet. Har vi som är med i kyrkan på djupet förstått hur stort det är att vara en del av kyrkan?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR